DELA
© Nya Åland

Mitt liv som tv-serie

Jag har nuddat vid tanken på terapi. Jag testade till och med en gång, men insåg direkt att jag och terapeuten inte var rätt för varandra. Inte bara för att han satt nedhasad i fåtöljen och pillade på sig själv innanför skjortbröstet, utan också för att jag inte visste vad jag ville få ut av det.
För att förstå vem jag är och varför jag har blivit den jag har blivit, har jag blickat tillbaka. Och delat in mitt liv i tv-seriefaser. För jag kan tv och man måste ju börja resan inåt någonstans.

Min barndom var rätt mycket som ”En härlig tid”: trygg uppväxt, en grym storebror som plågade mig dagligen och jag var dödskär i en grannflicka (okej, i verkligheten var det jag som var den plågande storebrodern och flickan jag var kär i bodde några kvarter bort). Däremot minns jag ingen speakerröst.
Tonårstiden utvecklades till en frustrerad version av ”Pang i plugget”. Förenklat innebar det att jag gick genom högstadiet med en konstant men oanvändbar erektion.
”Felicity”-fasen minns jag med värme. Jag flyttade till glamourösa Borgå, pluggade på folkis och bodde på internat. Jag var den mystiske, viskande Ben och den vackra Felicity i en och samma person. Mystiken bestod i en smutsig bandana jag vägrade ta av mig, viskandet stammade ur ständig vinbakis och Felicityskönheten hade jag mitt långa, lockiga hår att tacka för. Jag var mycket åtråvärd, tyckte jag själv.

Tillbaka i Mariehamn trädde jag in i ”Vänner”-fasen. Vi var en kluns som umgicks dag och natt och delade allt; mat, dryck, sängar, möjligen även partners. Våra lägenheter var små lägerplatser där alla alltid fanns till hands. När någon gick ut kom någon annan in. Dörrarna hade gropar av alla knackningar, man fick ju fan aldrig vara i fred! Och inte fick jag gifta mig med Rachel heller.
Sen följde ”Homeland”-fasen. En skräckfylld, paranoid tid i en etta i Sundbyberg. Var jag övervakad? Tror inte det. Men jag utvecklade både hypokondri och folkskygghet medan jag satt ensam i morgonrock och fördrev ångest med kaffe och folköl. Jag var Carrie Mathison, men terroristjakten var ersatt av mjuka frilansuppdrag för Expressens kvinnosidor.

Tyvärr har jag aldrig upplevt någon ”Scrubs”-fas. Troligen mest för att det är svårt att få jobb som läkare när man saknar utbildning. Men åh, det hade varit fint med en multikulturell ”best friends forever”-vänskap med en cool kirurg, en skön typ att manskramas och sjunga ”man love”-sånger med. Tvåstämmigt.
Efter några ”Svensson Svensson”-år och en krasch är jag nu i en trygg ”Louie”-fas. Jag är frånskild pappa, cynisk men inte genombitter. Jag inser att jag är smart på vissa sätt och rejält dum i huvudet på andra. Min son är den stora glädjen i mitt liv. Här kunde jag stanna ett bra tag, men det är klart att jag småningom kommer att träda in i en ny fas.

Kanske blir det ”The Walking Dead” där jag går mot döden med ruttnande hjärna, eller ”Californication” – att skriva böcker och ha självdestruktivt sex med plastikopererade strippor vore möjligen intressant. Strikt ur forskningssynpunkt alltså.
Men med tanke på hur outgrundligt livet är kan det lika gärna bli ”Pantertanter”.