DELA
© Nya Åland

Män som hatar provhytter (ja, vi finns!)

Man vill ju ändå vara lite fin.
Så man tar en välplanerad liten hög med sig in i provhytten: Ett par spända jeans, några skjortor och en t-shirt som är en aning tajt, men som har en cool brittisk logga i guld över bröstet (och nog vore det väl själve fan om det inte gick att se lite snygg ut i den, tänker man, det borde gå bara man spänner ut bröstkorgen, håller andan och låter bli att använda alla inre organ, tänker man. Det kanske leder till döden, men loggan är jäkligt cool, tänker man).
Sen av med skor och jacka, och är det inte märkligt hur man alltid är sådär porlande svettig just när det är dags att pröva nya kläder? Jodå, det doftar övermogen herrklubb i hytten och de varma, tomma skorna på golvet tillför en exotisk arom av ostprovning.
Men man biter ihop, drar av sig jeansen och kollar snabbt in sina märkligt tunna knän – men man ger dem inte någon lång blick, för gör man det ska snart de vita, magra vaderna också ha sin del av uppmärksamhetskakan, och innan man vet ordet av står man där och stirrar och avskyr sina ben så intensivt att man glömmer bort tiden, och till slut har hela dagen gått och städerskan kommer och knackar på och vill släcka och stänga varuhuset.
Nej, den fällan går man inte i. Inte igen.

Istället glider
man snabbt in i en av de nya skjortorna utan att knäppa upp alla knappar. Den bråkar lite och på vägen fastnar man med örat i en vass plastögla, ni vet en sån där med en styv lapp med skjortmärket på, men till slut går det. Man kränger också på sig de spända jeansen, och det är med visst besvär man får pungen på rätt sida om byxlinningen.
Sen speglar man sig.
Framifrån ser det okej ut.
Det är när man vinklar de där två speglarna i provhyttens hörn mot varandra som helvetet brakar löst.
Alla vet redan att ljuset i en provhytt är dåligt, att man ser blek, sladdrig och KOL-sjuk ut i provhytter – inget nytt där.
Men ingen människa är någonsin förberedd på att se sin egen profil.
Det är nämligen bara i provhytter man kan se sig själv från sidan.
Om man inte prövar kläder varje dag luras man lätt att tro att man faktiskt ser ut som den där spegelbilden man möts av när man borstar tänderna.
Det gör man ju för fan inte.

Profilen är
en helt annan sak. Profilen är som en annan människa. En främling. En ful, vidrig främling.
Om man vinklar de där två hörnspeglarna mot varandra så att hela ens kropp presenteras i otäckt tydlig sidoprofil i naturlig storlek, då kan det hända att man blir så chockad och äcklad att man brister ut i ett ”nämen för helvetes helvete vad i helvete är det där?”
Om man närmar sig 40 och lever i illusionen att kroppen är i någorlunda skick, då kan åsynen av ett white man’s overbite, en insjunken bröstkorg och en hårig gamnacke vara så ohygglig att man vill klösa ut sina ögon med en galge.
Istället sliter man av de nya kläderna, drar på de gamla stinkande paltorna igen och sveper ut ur provhytten, förnärmad, ful och svettig.

Behöver du hjälp?
undrar den talande, spänstiga gaymuskelmassan som jobbar där, men man bara stormar förbi honom, fortsätter ut ur affären och rakt ut i gatan där man med lite tur blir påkörd av en buss.

Fred Forsell