DELA
© Nya Åland

Män som har blivit lite för gamla

Det var nån korpfotbollsturnering, jag tror det var i Vikingahallen cirka år 1067, lukten av liniment och välanvänd idrottsbyxa låg som en dimma över hallgolvet – trots att inte en enda match hade hunnit spelas denna morgon. Ty så är det i hallar där det spelas sport: Lukten av idrottsbyxa blir en del av hallens identitet.

I den allra första duellen i den allra första matchen gick en killes ben av. Jag var på plan, kanske tio meter från incidenten, och jag hörde kraset. Om jag blundar och placerar en av min nötta sneakers rätt under näsan kan jag fortfarande höra ljudet av förvånade benpipor som plötsligt bara ger upp och går sönder.

Jag minns att jag blev både rädd och förvånad. Fram till krasljudet hade sport varit något roligt och ofarligt. ”Så där går det när man är för gammal”, suckade en av killarna i mitt lag, och la behändigt skulden på snubben vars ben precis hade blivit demolerat. Han borde ha vetat bättre än att ge sig in i en närkamp, så där tidigt på morgonen, i hans ålder.

Efter benbrottet fick jag upp öronen för andra liknande historier. De handlade ofta om män som hade blivit lite för gamla. Som hade spelat innebandy, och plötsligt hade det ena knät fortsatt att springa medan resten av kroppen hade tvärnitat. ”Hans knä flög upp på läktaren och träffade ett litet barn i ögat, gubbar i hans ålder ska inte spela innebandy”, sa betraktare strängt. Historierna handlade också om badminton, om män som hade blivit lite för gamla, och om deras hälsenor som hade ”gett upp” med ljud ”som påminde rätt mycket om en gitarrsträng som brister mitt i Stairway to heaven”. ”Plötsligt låg hälsenan på golvet bredvid fjäderbollen, som en liten mask, och foten hade vikts bakåt och åkt in i strumpan”, sa vittnen, och alla åhörare förbannade dumheten hos de lite för gamla männen, som inte hade vett att ägna sig åt åldermannagrejer som bridge och tupplurar.

Ja, såna historier hörde man på den tiden, då man själv spelade fotboll, innebandy och badminton, gärna under en och samma eftermiddag, med knän som var segare än videkvistar och hälsenor som man kunde spela vackra violinstycken på.

Men det var då.

Jag spelade min senaste badmintonmatch för nästan exakt tio år sen. Jag och L hade en bra jädra grej på gång då, vi spelade en gång i veckan i en hall i Stockholm och hade hittat någon form av kondition. Men så flyttade jag till en annan stad och var upptagen med radhusköp och skilsmässor i ungefär ett decennium.

Nu är jag tillbaka i Stockholm, och i sex månader har jag och L försökt boka en badmintontid. Men varje gång vi nästan lyckas kommer något i vägen. Lätt förkylning. Barnen sjuka. Petunior som måste planteras om i sista sekunden. Nåt litet flimmer i ena ögat. Politisk depression. Städdag. Etcetera.

Kanske är det så, livet kommer emellan när man blir äldre. Eller så har vi undermedvetet lärt oss att för män i vår ålder gäller inte ordstävet ”Bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge”. För vi är livrädda för att strängen som brister ska vara någon av våra hälsenor.

Vi kanske får börja promenera tillsammans. Långsamt.