DELA
© Nya Åland

Män som ”hamnar” på krogen

Efter denna fantastiska sommar, som har varit så fylld av ölstinna evenemang att redan hälften hade fått Charles Bukowski att rapa skum och gå hem, är det dags att titta på ett fenomen som många av er troligen konfronterats med utan att veta om det.
Jag talar om den manliga trestegsraketen i krogbortförklaring.
Kortfattat ser den ut så här:
1. ”Vi hamnade på en krog.”
2. ”Jag var faktiskt på väg hem, men du vet ju hur Åke är.”
3. ”Ja, sen blev det ju som det blev.”
Den här trestegsraketen tas ofta i bruk av en skamsen och/eller gråblek och/eller borttappad man under förmiddagstimmarna dagen efter en osunt lång krogkväll. Ofta per mobiltelefon, alltid med en uranklassad andedräkt, smutsig skjorta och ett lika smutsigt samvete.
För att ni ska förstå de grundläggande mekanismerna i ett manspsyke, och inse hur långt en man kan gå för att slippa ta ansvar för sitt eget svineri, ska vi dissekera raketen lite.

Vi börjar med steg 1.
”Vi hamnade på en krog”. Inga konstigheter vid en första anblick. Vem har inte gått på krogen, liksom. Men när man tittar närmare på meningsuppbyggnaden inser man hur extremt svävande, passiv och obestämd den är. Mannen i fråga har absolut inte varit med och fattat något beslut. Han har ingen del i att krogbesöket blev av. Han har inte ens gått till någon krog – han har bara ”hamnat” där, möjligen genom någon form av grupp-psykos, och när han kvicknat till har han befunnit sig vid en bardisk med en belgisk enliterstjottablängare i handen.
Det fascinerande är att om man intervjuar alla inblandade efteråt kommer ingen att kunna återge exakt hur de kom till den där krogen. Det är inte ens säkert att de någonsin varit där, även om de bevisligen, under sin mycket slumpartade utekväll, druckit upp allt flytande som lokalen kunnat erbjuda – inklusive innehållet i ett par skurhinkar i en skrubb.

Steg 2: ”Jag var faktiskt på väg hem, men du vet ju hur Åke är.”
Här byter mannen taktik. Han går från att vara en passiv åskådare till att vara utsatt för ett direkt övergrepp. Han har enligt egen utsago varit på väg hem, men hindrats av illgöraren Åke. Åke är ohyggligt stark och skulle med lätthet kunna hindra självaste Hulken från att göra tidig kväll. Dessutom besitter han mentala krafter som gör att det känns som ett direkt svek att inte stanna kvar och dricka fem salmiakshots till. Allt det ryms i satsen ”du vet ju hur Åke är”. (Åke skyller i sin tur på Ulf eller Sten eller någon annan i gruppen, när han drar igång sin egen trestegsraket.)

Steg 3: ”Ja, sen blev det ju som det blev.”
Här vädjar mannen till kvinnans slutledningsförmåga. Han hoppas att hon, med sitt logiska sätt att se på livet, ska inse att steg 3 är ett ofrånkomligt resultat av steg 1 och steg 2. Han kan således inte lastas för något. Saker ”blev som de blev” utan hans förskyllan. Universums lagar förde honom hit. Kanske fyllelåg han med någon udda fågel i Flaka, kanske vaknade han under en Askeladden bakom scenen på Geta Poesi och Visa. Men det är inte hans fel. Det måste hon ju förstå. För steg 3 händer, det bara händer, det måste hon för GUDS SKULL FÖRSTÅ! SNÄLLA?!