DELA
© Nya Åland

Män kryper inte upp i soffan med en pläd och njuter

Precis i detta nu kryper uppskattningsvis 43.612 nordiska kvinnor ”upp i soffan med en pläd och en kopp te och njuter”.
Det är ett fascinerande fenomen.
Ja – det här blir ännu en av de där texterna om kvinnor och män, i runda slängar min sextiofnottonde på temat. Jag ber om ursäkt för det, men i min vardag konfronteras jag ständigt med de här könsgrejerna.
Då börjar man tänka.
Och just nu tänker jag mycket på företeelsen ”att krypa upp i soffan med en pläd och en kopp te och njuta”.
Det verkar vara en totalt kvinnodominerad syssla.

Jag jobbar på en kvinnotidning och får dagligen ta del av mejl från entusiastiska läsare. De är verkligen fantastiska, öppenhjärtiga, modiga, och utan dem skulle jag inte ha något jobb. All heder till dem. Jag älskar dem – på ett EU-sanktionerat och rumsrent sätt, förstås.
Men ni skulle baxna om ni visste hur många av deras mejl som innehåller meningen ”jag kryper upp i soffan med en pläd och en kopp te och njuter”, eller varianter på den. Och det är inte bara de. Mina kvinnliga kollegor och vänner sysslar också med det där soffkrypandet och tedrickandet och njutandet – jag har givetvis gjort en snabbenkät. De får alla något varmt och lite fuktigt i blicken när ämnet kommer på tal.
Inga män jag har talat med har någonsin upplevt känslan.

Män kryper inte upp i soffor med plädar och drar upp benen under sig. Jag förmodar att det delvis är ett anatomiskt problem. Om jag, mot förmodan, lyckades få upp benen under mig medan jag satt i soffan skulle jag inte njuta det minsta. Nej, jag skulle långsamt förlora känseln i vaderna, därefter låren, och sen, när jag panikartat försökte ställa mig upp, skulle benen inte lyda, och jag skulle finna mig själv i en egenproducerad rävsax med en trött och otränad överkropp som tyngde ner de oanvändbara benen. Fastkilad.
(Månader efteråt skulle hyresvärden och sjukvårdspersonal bryta upp dörren och hitta mig förruttnad i soffhörnet. ”Herregud, ännu en soffkrypare, att de aldrig lär sig”, skulle sjukvårdarna väsa innan de drog på sig plasthandskarna.)
Dessutom: ”Att krypa upp i soffan med en pläd och en kopp te och njuta” verkar vara ett mirakelmedel för många kvinnor: Ekonomiska knipor, klimakteriesvettningar, frånvarande män – det tycks inte finnas ett enda dilemma i världen som inte kan lindras av att kvinnan får sitta mjukt, dra in benen under sig på ett anatomiskt omöjligt sätt och kupa sina gracila fingrar runt en överdimensionerad mugg med blaskigt ljummet vatten från Orienten. Under en pläd.

Man blir lite avundsjuk.
För jag har tyvärr en känsla av att män hellre ”hanterar” sina problem med ”hjälp” av alkohol. Och håll med om att ”somnar stående, faller handlöst över soffbordet, slår upp ett jack i pannan, tappar kontrollen över blåsan” eller ”halvligger på en hård pinnstol i köket med hat i de rödsprängda ögonen” inte låter riktigt lika problemlösande och harmoniskt som det där med soffan och pläden.
Är det så det ska vara? Harmoniska kvinnor med ”mindfulness” och tekoppar, och blödande manshögar med magsår och kissfläck i skrevet?
Ju längre jag lever desto mindre fattar jag av livet.