Lindos – ett välbevarat torparminne
Det är sällan en renovering av ett gammalt hus gör mig mållös. Oftast är det i mitt tycke något som gått fel. Antingen är det färgen som är otraditionell, fönster som fått fel placering eller tilläggsisolering som förstört ursprungliga proportioner. Men det finns lysande undantag och ett sådant är renoveringen av torpet Lindos på Önningeby Näset, alldeles invid den numer hårt trafikerade Lemlandsvägen.
För några år sedan blev huset tomt, då dess sista invånare Bill Eriksson flyttade till ett äldreboende. När han gick ur tiden blev Lindos till salu och jag oroades för dess framtid. Skulle ännu ett torp försvinna eller skulle de nya ägarna förstå hur fint det var?
Till min glädje fick Lindos en ny chans. Hantverkare med fingertoppskänsla har renoverat och kompletterad huset på ett ovanligt kunnigt och smakfullt sätt. Panelen har rödmyllats med traditionell slamfärg i vackert italienskröd nyans – inte den mörkt lilaskiftande faluröda slamfärgen. Den förnyade verandan med sin hyvlade panel målades sobert gråvit, och hade innehavarna av huset bara vetat att vindsvångingens pärlspont i tiden varit ljus, hade den även nu fått gråvit färgsättning.
De gamla fönstren har renoverats för det sega tätvuxna virket i bågarna har genom årtiondena stått emot fukt och röta och glasrutorna är härligt bubbliga. Det falsade plåttaket har rengjorts och målats, grunden med granitblock och tegel har bevarats. I interiören ståtar i centrum den ovanligt vackra köksspisen med sin murade svängda kupa. Renoveringen har på alla sätt tagit vara på husets själ och borde på något sätt uppmärksammas eller premieras!
Lindos byggdes på 1920-talet av Ers-Alex Eriksson. Linda som blev hans fru hade kommit som piga till Mattas i Önningeby. Eftersom Alex inte skulle överta hemgården Ers tog han ut sin del ur hemmanet: en bit betesmark och en åker. Alex var träkunnig, liksom alla från Ers, och byggde själv hus och ladugård.
För att dryga ut inkomsterna tjänstgjorde han som polis i Mariehamn. Linda blev dock änka redan när fjärde barnet Anna-Lisa kom till världen. Familjens bärgning fick sedan klaras av med hjälp av barnen. Småbruket gav möjlighet till självhushållning, och för att dryga ut inkomsterna gick Linda i gårdarna och hjälpte bönderna i andtid och skördetid. I familjen fanns sedan tidigare sonen Bill och döttrarna Ulla och Stina. Bill blev kvar hemma medan döttrarna undan för undan flyttade till Sverige. De tog sin åldrade mor till Sverige de sista åren.
Lindos öde utgör således ett stycke typisk historia från 1900-talets Åland, men alltför få av de gamla torpen har fått bli kvar. Många byggdes på ofri grund och lämnades därför att ruttna ned. Många har rivits i oförstånd och där de blivit i användning som bostäder har modern komfort krävt ombyggnad och förändring. Det är därför så roligt att se Lindos vackra stuga så pietetsfullt upprustad.
Bara det faktum att de vackra grindarna lämnades ute över vintern vittnar om att det är nya tider på Lindos. Förr hade de aldrig lämnats ute, utan burits in i lidret för att skyddas från snö och slask. På vintern behövdes de inte för att stänga boskapen ute från tomten.
Kjell Ekström
