Leve apan!
Det var när jag diskuterade människoapor i Amsterdam med Petter och Andreas som jag kom att tänka på den åländska messdebatten.
Någon hade hört ett radioprogram där en antropolog och en språkvetare berättade om människans ursprung och ”det mänskligas” uppkomst. Och det visade sig att, tvärtemot den gängse uppfattningen, så är människan faktiskt inte Ond.
Det brukar ju hävdas, annars. Att vi bara mördar och våldtar varandra hela tiden och startar krig och ja, beter oss som evolutionens svar på Hannibal Lecter i största allmänhet.
Men tydligen satt då språkvetaren och antropologen och sa tvärtom: Människan är den snälla apan, hävdade de. Vi kompromissar, delar på kakan och tar hand om varandra.
Anledningen ska visst vara att människobarnet föds i ett så hjälplöst skick. För att vi som art skulle kunna överleva måste vi sluta oss samman, dels i familjer, dels i större grupper som levde tillsammans, så att kidsen hann bli stora noga att ta hand om sig själva. Därför uppfann naturen allt möjligt socialt kitt (ni vet, kärlek, television, smörgåstårta …) för att vi skulle hålla ihop och säkra släktets fortlevnad.
Så vi inledde relationer med varandra. Och med dem, enligt språkvetaren, föddes det allra mänskligaste hos människan: språket. Runt eldarna där människoaporna satt på kvällarna och plockade loppor av varandra och gosade med ungarna och sneglade på godingen i grotta 3C. För vi behövde utbyta information om de andra relationerna i flocken. Vi behövde skvallra och snacka lite skit om varandra.
Människan är inte ond. Människan är en omtänksam, skvallrig apa.
– Så man ska bejaka apan i sig, sa Andreas tankfullt och följde en söt holländska på pakethoj med blicken.
– Jamen det är ju precis som med trafiken här, utbrast Petter och pekade. Och vi såg oss om i den amsterdamska trafiken och insåg att han hade rätt.
Den holländska trafikfilosofin är omtänksamhet omsatt i handling. Man försöker ha så få regler som möjligt. Gatan vi gick på hade lämnat över människorna till varandra. Inga trottoarer, inga övergångsställen. Men ett myller av spårvagnar, bilar, mopeder, fotgängare och cyklister.
Och det var ett hänsynsfullt myller. Alla stannade för varandra, släppte fram varandra, bilarna kröp snällt, mopparna girade och spårvagnarna plingade ängsligt var femte meter så att ingen skulle göra sig illa.
Okej, så vad har detta med messdebatten att göra? Jo detta: kanske är vi inte evolutionärt utrustade att hantera anonymitet? Relationerna och skvallret balanserar ju varandra i mindre grupper där alla känner alla och tar hand om varandra. Hjälper jag grannen i dag hjälper han mig i morgon. Kanske tisslar jag lite om hans fru och brevbäraren, men inte för mycket, för då får jag klara mig själv.
Men möjligheten till anonymitet sätter det där ur spel. Balansen går förlorad. Vi kan säga vad vi vill! Och då blir vi på något märkligt sätt lite omänskliga mot varandra. Klokare män och kvinnor än jag har redan vittnat om obehaget i att bli anonymt påhoppad. Men det är lika viktigt att påpeka att vi själva inte mår bra av att kunna kommentera varandra utan sociala påföljder. Det lockar fram det sämsta hos oss.
Jag tror att möjligheten till anonymitet riskerar att göra oss elaka och småsinta. Jag tycker att det är bättre att vi gör som trafikanterna i Amsterdam: vi förlitar oss på varandras mänsklighet. Medan vi ser varandra i ögonen.
