DELA
© Nya Åland

Lavendel i november

”November ger sitt årliga tecken, nu gäller det att ha kloka vänner väl förtrogna med de sinande ljuset.” jag citerar fritt ur minnet, Karl Vennberg får ha överseende med eventuella fel. Jag älskar alla årstider i vårt omväxlande nordiska klimat, hösten i synnerhet, med ett undantag och det är november. Det är mörkt, det är fuktigt och det finns ingen snö. Man måste ha strategier för att överleva november.
Det gäller att ha kloka vänner förtrogna med ljuset. Man måste ta tillvara varje solskensdag, suga i sig allt ljus som bara finns. Tvinga sig ut på promenad. Det gjorde jag förra veckoslutet, promenerade med min treåring och vår stora vackra frasse, som beter sig förvånansvärt hundlikt när det gäller familjepromenader. Hans favoritplats är annars den stora stenen mitt i kryddgården. Där sitter han och tronar bland oregano, isop och timjan.

Höstpromenaden i sol och skönt väder fick mig att inspektera kryddgården och till min förvåning blommar lavendel, timjan och rosor igen, maskrosor också för den delen%u07EA
Rosorna brukar kunna blomma ett sista flor, men lavendeln och isopen gör mig lite bekymrad.
När jag gick i Ålands lyceum (på slutet av 80-talet) minns jag att våra två biologilärare hade olika åsikter om växthuseffekten. De ena talade om klimatförändringar, den andra om naturlig variation i väderlek. Fortfarande är forskarna inte helt eniga, men de mesta verkar tyda på att vi är på väg att få ett förändrat klimat, med extremare väder på många olika sätt.

Mera orkaner, hårdare stormar, mera regn på visa ställen, mindre på andra. Glaciärerna smälter och så vidare. Det är svårt att veta om man skall ta det hela med ro eller börja oroa sig för framtiden. För min personliga del får gärna vintrarna bli mildare och rosorna blomma fram till jul, men vad leder det till på sikt? Kommer vattnet att stiga flera meter kanske man borde bygga stugorna längre upp på land, eller satsa på en fjällstuga istället.
Skogsbässarna söker sig allt längre norrut, älgflugorna vandrar hitåt. Dör isbjörnarna ut eller flyttar de hit? Och vad händer om de stora havsströmmarna byter riktning? Tony Blair säger att klimatfrågan är vår tids viktigaste fråga, borde man verkligen bli lite orolig?

Den finlandssvenska författaren Pirkko Lindberg skrev häromåret en på alla sätt läsvärd bok: SOS, om bland annat den lillaögruppen Tuvalu i Stilla havet, som bara ligger en meter ovanför havsytan och som de senaste åren spolats helt ren på infrastruktur när orkaner och flodvågor sköljt över ön.
Ögruppen håller bokstavligen på att sjunka i havet. De lokala myndigheter har ansökt om att få flytta hela befolkningen nån annanstans, de är miljöflyktingar som ingen hittills varit villig att ta emot.
Det här veckoslutet tänker jag baka poetkollegan Carina Karlssons goda Novemberkaka och njuta kaffe och en god bok, men den vackra blombuketten från kryddgården ger mig lite dystra framtidstankar.