Längtan efter Herrön
Jag sitter på Dramaten, finklädd, med skor som doftar varmt läder, och inom bara en timme kommer jag att avsky en kvinna jag inte ens känner.
Jag sitter där tack vare Killinggänget. De och jag är typ så här nära: (Föreställ er hur jag håller upp min högra hand och korsar pek- och långfingret.)
Ja. Så nära är vi. Inte för att vi någonsin har träffats, men det känns som om vi har upplevt de senaste 17 åren tillsammans. De har skapat ironisk, intelligent humor – jag har konsumerat. Glenn Killing, Nilecity, Percy tårar, Fyra nyanser av brunt. Med mera.
Tillsammans har vi fnissat åt fåniga lakritsgubbar. Vi har fyllts av värme inför skäggiga, mänskliga män som Ben och Gunnar. Vi har gapflabbat åt det sorgliga fyllot Lasse Kongo. Vi har skrattat gott åt en radhusnazist. Tillsammans.
Men nu är det nästan 2010 och slutfnissat.
Det är tid att gå från fniss till allvar. Från Glenns manege till Killingängets ”Drömmen om Herrön”, en pjäs om humor, ångest och en längtan efter manlig gemenskap på en ö där inga kvinnor är tillåtna. På Kungliga Dramatiska Teatern – Sveriges viktigaste scen, så allvarstyngd och anrik att känsligt folk ibland pissar på sig i entrén i ren chock.
Jag har varit nervös långt innan premiären. Ett eventuellt misslyckande skulle ju på något sätt bli mitt eget. Så när jag äntligen får göra entré på Dramaten, på en fin, upphöjd läktarplats, då dunkar hjärtat lika intensivt som penisen på Nate Dogg (ja han som är ”kåtast i Kungsängen”).
Jag har som sagt klätt mig fint. Jag har nya, dyra Levisjeans. Jag har en struken skjorta. Jag har svarta läderskor, som efter en stunds bärande ger ifrån sig den där allvarsamma och seriösa doften av herrfot efter en dags viktigt skrivbordsjobb.
När ridån går upp är jag uppspelt på gränsen till infarkt. Men pjäsen rullar på som i en dröm. Skratt avlöses av allvar som avlöses av ångest. Jag njuter.
Tills.
Lite till höger om mig sitter en kvinna som uppenbarligen kommit till Dramaten för att se ROBERT GUSTAFSSON. Hon har antagligen läst i tidningarna att ROBERT GUSTAFSSON har utsetts till Sveriges roligaste man 125 år i rad. Så hon har dragit på skrattbyxorna.
Således: när ROBERT GUSTAFSSON gör kvällens bästa scen, när han får gestalta sig själv, den manlige pajasen, som ställd inför sin egen rädsla för att vara allvarlig blir avslöjad och totalt tillintetgjord –då sitter kärringdjäveln och frustar och gnyr av skratt och FÖRSTÖR. Och hon drar med sig ett helt fnissigt tjejgäng.
Just då drar jag mig till minnes en av de få sågningar pjäsen har inkasserat. DN skrev efter premiären att Killinggänget misslyckats med att göra något av det ”potentiella kvinnoförakt som kanske bubblar i fem komplicerade manssjälar”.
I det ögonblicket känner jag det kvinnoföraktet. Och omfamnar det. Jag omfamnar det så mycket att jag framkallar en imaginär Percy Nilegård som lösgör sig från skuggorna, skrider fram till skrattkärringen och med framskjuten haka säger: ”Ska inte lilla fnitterfittan ta och knipa käft nu så att männen får ha lite finkultur i fred. Okej? Toppen.”
Jag skulle nog trivas lite för bra på Herrön.
