Kungen av Åland
Sömnlösheten är författarens bästa vän. Ibland när jag ligger vaken i gryningen så brukar jag tänka på hur lätt det skulle vara att lösa Ålands problem en gång för alla.
Man tar ju bara två dåliga idéer och slår ihop till en bra!
Förenklat kan man påstå att ålänningar ansluter sig till någondera av två åsikter i frågan om hur Åland ska förhålla sig till omvärlden:
1. Åland borde bli självständigt och förbjuda alla att någonsin mer tala, tänka eller ens andas på finska.
2. Åland borde kasta självständigheten överbord och ansluta sig till den tvåspråkiga (borttynande) finlandssvenskheten för gott.
Och då tänker jag så här, i min småsömniga fritänkande gryningstimme: gör bägge samtidigt!
Först gör vi oss självständiga. På riktigt. Inte hålla på och jåla med beskattningsrätter och talerätter och allt vad det heter, nänä. Utan bara vinka ajöss. Till hela EU. Vad skulle de göra där nere i Bryssel, skicka EU-infanteriet på oss?
Så goddag planeten Jorden: öriket Åland blev just medlemsstat nummer 193 i FN. Egen beskattningsrätt, talerätt, rubbet.
Och sedan skulle ALLA lära sig finska. Och ett par språk till, minst.
Jag menar det. Åland har troligtvis världens bästa skola. Utom på ett område: språkundervisningen. Jamen snälla: börja läsa finska i FEMMAN? Det borde vara obligatoriskt i första klass. Eller nä, engelska. Och sedan pang på med närspråken finska och ryska i tvåan.
Det självständiga öriket Åland skulle sedan vara befolkat av högutbildade polyglotter i centrum av Östersjöregionen. Förstår ni vilket nav vi skulle bli för handel, sjöfart, forskning och investeringar?! Jessus.
Hembygdsrätten skulle förstås vara kvar, fast det där larvet om att alla måste kunna svenska kan vi skippa. Eller utöka! Alla som vill bo i framtidens Åland måste kunna BÅDE finska och svenska! Eller vilka språk som helst, bara de är minst två. Eller tre.
Woody Allen sa en gång, på tal om bisexualitet: tänk vad praktiskt – femtio procents extra chans att få med sig nån hem på lördagkvällarna. Samma sak gäller förstås för två- eller flerspråkighet: ju fler språk, desto större chanser. Inte bara i bingen. Utan när det gäller jobb, utbildning, kulturutbyten. (Jaja, och på lördagkvällarna också, då. ålänningarna skulle få ligga mest i hela världen!)
Och så sedan: skatteparadis ja tack! Hur blev det ordet fult? Paradis är BRA grejer! Vi skulle locka till oss all världens investmentbolag med hjälp av låga företagsskatter och ändå få in så mycket deg på alla nyetableringarna att sjukvården skulle bli den bästa på norra halvklotet.
Och vad bra det vore för det politiska livet. För första gången skulle Ålands politiker faktiskt kunna påverka ekonomin genom sina beslut. Och sedan bli utröstade eller omvalda beroende på vad besluten lett till. Tänk, en åländsk politikerklass som konkurrerar genom kompetens! Härrigud.
Gryningsslöjorna drar lojt genom min supraledande jättehjärna medan jag spejar längre in i framtiden: jag ser ett Mariehamn med ett finansdistrikt (Norrböle?) värdigt London, ett teknikcentrum (Klinten!) som spöar Palo Alto och så ett sjuhelvets nightlife downtown à la Manhattan. Torggatan som Park Avenue, Storagatan som Champs Elyssées, Norragatan som Reeperbahn.
Allt som behövs är en kung. Jag ställer upp. Åland, c’est moi.
Sedan sover jag djupt.
