Klichéfabriken
I ett par hus från mitt finns landets minst användarvänliga filmuthyrning. Med nya filmer har man en sportslig chans – åtminstone är de så få att det inte är besvärligt att orientera sig mellan Silke och Zombie Strippers (så många frågor!) – men äldre filmer är sorterade alfabetiskt enligt finsk titel utan något som helst genresortering.
Det finns en vägg med vad som är nästan, men inte helt och hållet, olikt klassiker (Grease, The Magnificent Seven, the Matrix, Paraplyerna i Cherbourg) och en som skulle kunna tolkas som lite bättre film (Min granne Totoro, Ocean’s Eleven, Amélie) om det inte var för att alla Uuno Turhapuro-filmer finns där.
Jag stod där och försökte göra ett slumpmässigt och synnerligen ovetenskapligt filmtest, inspirerad av Alison Bechdels seriekaraktär Ginger som i en strip från 1985 bara går på bio om filmen 1) har minst två kvinnokaraktärer som 2) talar med varandra 3) om något annat än män. Den senaste film hon lyckats se var Alien, från 1979. Där betyder ”samtal” så vitt jag minns de korta utbyten Ripley har med en hysterisk Lambert om man inte räknar skeppsdatorn Mother, men man ska tydligen inte vara nogräknad.
I min videoaffär klarar ljuvliga Bend It Like Beckham Bechdeltestet, föga överraskande. V för Vendetta klarar sig också, lyckligtvis, liksom Imagine Me and You. Det går sämre eller riktigt dåligt för The Eternal Sunshine of the Spotless Mind, Sideways och High Fidelity.
Stranger Than Fiction får godkänt, men förlorar på annat. Maggie Gyllenhaal som Ana Pascal blir en vansinnigt irriterande filmkliché, den charmigt stolliga drömflickan. Hon finns till för att verka förlösande i den manliga huvudkaraktärens livskris och lära honom någonting carpe diem-artat, inte för att själv utvecklas eller berätta något.
Skolexempel: Natalie Portmans karaktär Sam i Garden State, en film som för övrigt också klarar Bechdeltestet, eftersom Sam pratar en del med sin mamma.
I ett missriktat anfall av forskarnit gick jag sedan på bio och såg Sex and the City för att se hur kvinnors vänskap förmodas se ut. De 148 minuterna får jag aldrig tillbaka även om filmen får Bechdelgodkänt, men så handlar testet inte heller om kvalitetdiskussion kring vare sig film eller samtal.
Bechdeltestet ger bara godkänt och underkänt, och det är det som är poängen. Alla filmer som inte klarar testet är inte dåliga, alla som klarar det är inte bra. Att så få klarar det över huvudtaget är det intressanta.
