DELA

Kanske den mest självupptagna text du någonsin kommer att läsa

Världen brinner, folk flyr, Sverige vill stänga Öresundsbron och Sannfinländarna öppnar kontor på Föglö, men jag tycker att vi har pratat alldeles för lite om mig på sistone.

Jag ligger hemma med mansfeber och gräver en djup mental grop åt mig själv, när det piper till i telefonen. Det är ett sms från en kompis här i Stockholm: ”Bordet bredvid på fiket: Åländska kreatörer tokbråkar om arbetsfördelning i bolaget. Två män, sena 20-årsåldern. De försöker samarbeta. Går inte. Borde glädja dig lite i sjuksängen.”

Han anar inte. Det gläder mig alldeles för mycket.

”Unga åländska kreatörer misslyckas i Stockholm, ka-ching”, tänker jag och höjer en slapp, febertrött knytnäve i luften.

Ja, det är sorgligt. En snorig, bitter mansperson som ligger i sängen och gläds åt andras misslyckanden, och som senare samma kväll beskriver det för en satirtecknande Nyan-kollega med orden: ”Jag har kommit till det läget när jag inte riktigt orkar prestera bra grejer, men gläds oerhört åt andras misslyckanden.”

Men jag har inte alltid varit sån, kära barn.

En gång i tiden , närmare bestämt 2006, upplevde jag ren, glädjefylld framgång. En underbar kväll satt jag på torget i Mariehamn, det var faktiskt på självaste Nyan-dagen, och skrev autografer – i mängder av nysålda exemplar av min första bok.

En kö ringlade sig över torget fram till det lilla bord som jag satt bakom, och kön var lång, alltså lång på riktigt, och jag satt där och visste inte hur jag skulle få ordning på mina anletsdrag. För jag var så överjordiskt lycklig. Alla dessa människor hade köpt min bok.

Jag var rusig av självupptagenhet och bekräftelse.

Fem år senare släppte jag en ny bok. Då var det inte riktigt lika många som brydde sig. När jag skulle signera böcker i Sjökvarteret kom det mellan åtta och femton personer. Okej, det var blåsigt och trist väder, och Hoffmaestro soundcheckade på Rockoff precis då, men ändå, det var en missräkning. Boken sålde sedermera okej, men inte jättebra.

När jag idag berättar för folk att bok tre är på gång nickar de vänligt, men ungefär lika intresserat som när ett främmande barn förevisar en slarvigt gjord makaronitavla.

Uppmärksamheten från omvärlden har med åren sakta avtagit. I mina sämre stunder tänker jag att de som kallat mig medelmåtta och pajas har rätt. Ibland tänker jag också på en gammal intervju med Bengt Ohlsson – ständigt denne Ohlsson – där han kommenterar en utmärkelse han fått för sitt skrivande. Han är nöjd och lycklig, men också lite förvånad. ”Jag trodde nästan att ingen brydde sig längre”, säger han, eller något med den andemeningen.

Och jag kvävs lite av skräck. Om en så träffsäker och flyhänt skribent kan ha den känslan, att ingen längre bryr sig… ja, då kan ni väl förstå att en trött, mitt i livet-skribent med sina (lokala) framgångar (långt) bakom sig, faktiskt måste få vara lite skadeglad när läge uppstår?

”Åländska kreatörer tokbråkar” betyder att just de kreatörerna, just då är upptagna med annat än att springa om mig och förpassa mig och mina självcentrerade alster till total glömska.

Knuten näve i feberbädden.

Där ute brinner världen.

Jag får skämmas en annan dag.
Fred Forsell