DELA
© Nya Åland

Jättetjock, luktar kiss, äter ost

Den här gången, den här gången ska jag säga nej”, tänker jag till mig själv, irriterat, magsurt, blodtrycksförhöjt och vresigt. ”Ett rakt kort nej. Med vass egg.”
Samma sak varje gång. Jag sitter på bussen, tåget, pendeln, whatever och jag har min plats och jag har dessutom tagit platsen bredvid mig, för där ligger min väska, mina tidningar, mitt stuff. Det är min plats, den är inte ledig, far åt helskotta, sod off, fråga inte ens, stick och brinn, det finns plats i de andra vagnarna, längre bak i bussen eller på nästa tåg – men så kommer det någon och jag vet, trots att jag stirrar rakt fram och ser förbannad ut, att denna någon står och trånar efter MIN plats och så kommer det (och jag tänker säga NEJ. NEJ, NEJ):

”Ursäkta, är det ledigt här?”
NEEEEEEEEJ!
”Javisst”, säger jag, inställsamt, skit också, och så får jag maka på mig och knöla ner mina prylar kring fötterna. Sen vrider jag mig demonstrativt bort från inkräktaren och sitter så långt ifrån som det bara är möjligt, spjärnar ifrån med foten så att jag till slut får sendrag.
”Varför”, tänker ni. ”Vad har du för fel egentligen? Vem tror du att du är som inte kan sitta bredvid vanligt folk?”

Vem jag är? Jo – jag är den som attraherar bänkgrannar som 1) luktar kiss, 2) börjar prata med mig trots att jag läser eller 3) är jättetjocka, andas högt och stötvis och hotar att dö och falla över mig och mosa mig mot fönsterrutan. Förlåt om jag inte är så jädra social, men överlevnaden kommer först. Enkel prioritetslista: 1) Överleva. 2) Läsa 3) Glo%u07EA 675) Konversera med främling.

Ja, visst fan är jag vresig. Men jag har anledning. Här, ett typiskt, sant exempel från Kapellskärsbussen: Tio sekunder före avfärd har jag utrymme. Mår bra. Åtta sekunder före avfärd stövlar nåt märklo ombord och tar – givetvis – platsen bredvid min. Nej, förresten. Han kräver att få sitta vid fönstret. ”Jag tycker om att titta på träden”, säger han. Sen sätter han sig. Han luktar kiss (check) och svett (check) och han andas stötvis (check) och verkar nära infarkten (check). Och plötsligt förstår jag varför: ur väskan plockar han ett paket ost, den där varianten med färdiga, inplastade skivor. Och så börjar han äta ost. Smackande, pustande, stånkande, stötvis andning, flämt, lukt, smack.
Sen lutar han sig över mig. ”Vill du ha ost”, frågar han, andfådd med ost i mungipan. I rest my case.

Det är aldrig de vackra kvinnorna, de busiga tjejerna, de snygga brudarna som sätter sig bredvid. Det är de perifera individerna, de nyss utsläppta, de på permis, de som bjuder på ost och luktar kiss som hamnar bredvid mig. (BTW, Hasse: Det funkar inte att stirra dem i ögonen när de kliver ombord, som du föreslog. Det verkar som ostätarna tar stirrandet som en invit istället för att vika ner blicken och ta en annan plats.)

Bara en sak är jobbigare än att inte få sitta ifred. Och det är när man kliver ombord på bussen och det är ont om platser, och man tvingas sätta sig bredvid någon. Och så SER man att de blir sura.
Jag menar, vem fan tror de att de är?

Fred Forsell