Jag ska se över mina rutiner
Det är aldrig någons fel när något går åt helvete nuförtiden.
Det finns aldrig någon ansvarig. Inte för någonting.
Det finns bara rutiner. Som, möjligen, ”har brustit”.
Försenade flyg, böldpest i det kommunala dricksvattnet, tidningsartiklar som felaktigt utmålar folk som döda och/eller nekrofiler – ingen tar numera ansvar för såna tabbar. Inte i Sverige, snart inte på Åland heller (eftersom Åland ju är en light-version av Sverige är det bara en tidsfråga).
Så när åtta av tio kärnkraftverk visar sig drivas av hallucinerande a-lagare eller när Micke Persbrandt blir felaktigt anklagad för att råna barnhemsbarn och köpa finsk gayporr för pengarna – då finns det förstås ingen ansvarig.
Ingen har gjort fel.
Nejdå.
Men man har, möjligen, ”brustit i rutinerna”. Och när blundern ska bortförklaras dyker det upp en medietränad, hal PR-ål som harklar sig, ser så där falskt medkännande ut som bara medietränade hala PR-ålar kan, tittar in i kamerorna och levererar Den Nya Undanflykten:
– Vi har brustit i våra rutiner. Vi är jätteledsna.
Och presskåren nickar och antecknar. Och PR-ålen fortsätter:
– Vi ska se över rutinerna. Tro mig, rutinerna ska kontrolleras, de ska dissekeras, rannsakas och besiktigas. Efter det ska vi undersöka dem invändigt, med gummihandskar. Vi ska sprätta upp dem och lägga dem under lupp, ropar den nu högröda PR-ålen och presskåren attackskriver. ”Wow. Det låter som om några rutiner ligger risigt till nu”, gnäggar skjutjärnen och dreglar kaffe i sina laptoppar.
Men ingen syndabock. Ingen klantskalle. Bara rutiner. Som brustit.
Ni minns förstås uttrycket ”att göra en pudel”. Det var oerhört populärt ett tag. Kommunpampar som under en ”studieresa” till Tyskland hade köpt porslinskukar till sina kvinnliga kollegor, de erkände plötsligt, utan omsvep, ”ja, jag köpte en porslinskuk, det var jättedumt gjort” och sen var alla nöjda och ingen ville straffa pamparna, för de hade ju erkänt och kukarna var ju lite småkul trots allt, och vem gillar inte fint porslin?
Men nu är det slutpudlat. Nu skyller man på rutinerna.
Om en kommunpamp ikväll åker fast i tullen med 180 kilo heroin i portföljen (stor portfölj, det medges) så kan ni ge er fasen på att kommunens PR-ål redan i morgon står inför pressen och pratar om ”bristande rutiner” som ska ”ses över”.
Ett mycket bekvämt sätt att erkänna en tabbe utan att egentligen erkänna ett skit.
Exempel: om jag nu skulle råka sprida en helt bisarr nyhet i den här texten (”Har ni hört att Anders W och Dennis J är bögkära och bor i ett tvåmanstält på Gröna Udden?”) och det på något sätt skulle slinka med i tryck och förorsaka en liten skandal, så vore det en smal sak för Nina Fellman att på måndag beklaga det inträffade och lova att Nyan ”ska se över rutinerna” för att förhindra flera Fred-fadäser i framtiden. Och sen vore saken hur biff som helst.
Förresten. Jag lovade faktiskt Nina en känslosam krönika om förlossningens mirakel idag, men av någon okänd anledning skrev jag den inte.
Jag beklagar.
Jag får nog ta och se över mina rutiner.
