Jag är inte den som lär mig
Jag kommer hem från Åland efter 60 timmars bokfest med extra allt. Jag är rödögd, sprängd och galen – tröttheten sitter på mina axlar som en överviktig cirkusclown med byxor av strävt tyg som liksom äter sig in i nacken varje gång jag rör på mig. Det gör lite ont att andas, lite mindre ont när jag mellan varven glömmer bort att andas. Jag har fått en överdos av allt: ord, gester, fest, sång, dans, mig själv. Framför allt mig själv. Jag är så tröttsam att vara nära ibland.
Och jag har fått en underdos sömn, vila, mat och lagom.
I två dagar. Eller tusen och natt. Det är svårt att avgöra.
Jag trillar in i mitt hem, studsar rakt ner i min säng och hamnar mitt i en tankeharang: Aldrig mer, aldrig mer vara med på evenemang, aldrig mer gå på fest efteråt, aldrig mer läsa texter, aldrig mer träffa en annan människa, aldrig mer inte veta mitt eget bästa, aldrig mer öppna ytterdörren, aldrig mer klä på mig, aldrig mer hbflllprrsss och sen somnar jag med en arm krampaktigt kramande en kudde och ett ben kvar i byxan.
Nästa dag börjar min kropp och min hjärna från noll. Ctrl Alt delete from. Som att bli pånyttfödd, men inte på det där kristna, lyckliga sättet, utan mer som att bli nedsläppt på en främmande planet med främmande varelser och tingester, där man måste lära sig allt från början.
Jag rör min hand upp och ner framför mig och skrattar till lite enfaldigt när jag ser att rörelsen fungerar. Vilken grej! Tröttheten har börjat släppa lite och jag börjar kunna förnimma ljusskiftningar och olika sorters ljud i min närhet. Jag är tydligen på jobbet. Jag ser människor och jag ser hur de öppnar och stänger sina munnar och förstår att de pratar med mig. Fast det låter mest som hördi flördi urda gagge. Pratar de så i Sverige? Verkligen? Jag nickar tillbaka mot alla som pratar och en gång försöker jag till och med le, men när jag lyfter ena mungipan känner jag hur dreglet kommer. Jag känner någonstans i ryggmärgen att det inte är något eftersträvansvärt.
Några timmar senare, efter mycket kaffe, börjar jag förstå vad folk säger. Det är oerhört obehagligt. Allt som folk pratar om skrämmer livet ur mig. Har du gjort det, har du kommit ihåg att göra det, fick du tag på den och den och lämnade du in den och den texten. Jag vill bara gråta. Varför ansätter de mig på detta sätt? Vad säger lagen, vad säger moralen? Jag gömmer mig på toaletten en liten stund. Men jag vågar inte läsa, Expressen skrämmer mig också, och av någon anledning speciellt kultursidorna. De är så arga och intelligenta där, det känns som om de vet precis vad jag går för, hur eländigt bedrövlig och usel och sorgkantig jag är. Jag har samma känsla när jag pratar med mina kollegor. Det känns som att de föraktar mig och att jag förtjänar det.
Men timmarna går och jag tar mig igenom dimman och paniken, och på något jäkla sätt kommer jag ut på andra sidan igen, som en någorlunda fungerande individ.
På onsdagen kan jag vända mig om och se tillbaka på helgen och säga, med nästan inte alls sprucken röst: In your face, helg. Jag lever.
Och än en gång har jag lärt mig att jag, jag är inte den som lär mig.
