DELA
© Nya Åland

Inga-Minnas chips, och oförstående svenskar

Ja och så är det snö och man åker på skidor, ja alltså två avlånga brädor som man har under fötterna och åker på, och så åker man nerför en jättelång och hög backe som man har fixat på en ställning, med en liten gupp på slutet där det liksom går lite uppåt och när man kommer dit så hoppar man allt vad man kan ut på marken,och sen landar man där någonstans på marken på brädorna, och den som hoppar längst vinner. Man flyger nästan.
– Är inte det farligt??

Min guatemaltesiske lärare tittar på mig med stora ögon som om jag vore helt från vettet. Vi har på spanskalektionen i Guatemala fått i uppdrag att berätta om en sport som är stor i vårt hemland, och jag kommer på själv mitt i mitt berättande att backhoppning för dem utifrån och utifrån sett ju måste låta helt galet. Det är knappt så de tror mig. Jag får hämta en svensk som förstärkning. Som intygar att den här sporten verkligen finns.
– Ni måste vara ett mycket märkligt folk%u07EA Säger min lärare sen efter en lång paus.
Ja, kanske det. Kanske är vi det.

Men är vi märkliga så finns det väl ett folk som är än märkligare! Svenskarna. De säger sig förstå svenska men förstår det ju inte. När man pratar om stöpslar, bykmaskiner och ämbar så har de ingen aning om vad man snackar om, och står som frågetecken. Förutom vissa riktigt speciella typer av ordnördar då, som har läst på, är stört allmänbildade och kan typ alla gammalsvenska ord; de kan lyckas pricka rätt i vad man säger ibland.
Men de är sällsynta.

Vi kan ta ett exempel. På Torggatan i Mariehamn för x antal år sedan. Jag och mina kompisar sitter på en bänk och käkar chips. På en bänk bredvid sitter några turister från Stockholm som vi har börjat prata lite med.
Efter ett tag frågar en av dem mig lite flinande om han får ta lite chips. Jag flinar lite tillbaka och säger på korrekt och ordentlig åländska:
– Dom e inga mina.
Han flinar fortfarande när han då glatt frågar mig tillbaka:
– Och vem är Inga-Minna då?
Slutsats: svenskar har lite svårt%u07EA att haja vissa saker.

Jag gillar lilla-jul. När jag för två år sedan bodde på en folkhögskola utanför Göteborg ordnade jag och några andra ålänningar mycket engagerat en lilla-juls sammankomst för eleverna på skolan. Välkomna att fira lilla-jul med oss i helgen! Liksom. Och svenskarna de flinade åt oss.
”Lilla-jul, vadå, ni har en liten gran, har ni en liten tomte och en mini-skinka då också eller?” Men när vi satt där på kvällen med det obligatoriska sällskapsspelet, glöggen och chokladen i det julpyntade huset tyckte de nog att det var rätt trevligt; det var ingenting de sa förstås men det märktes liksom. De tyckte det var trevligt. Fast det var inte på den nivån att de tog efter traditionen. De är ju trots allt lite märkliga.