DELA
© Nya Åland

KRÖNIKA: Inför mansfria tisdagar

Allt fler tar köttfria måndagar. Vilken bra idé! Om vi människor äter mindre kött behövs färre kossor, vilket leder till att färre isbjörnar blir hemlösa.

Ja, jag vet att förklaringen är på förskolenivå, men jag vet att ni vet att jag har rätt i sak, och att jag inte på något sätt är skyldig att redogöra för hela processen i en futtig spalt. Dessutom är jag lite trött efter en lång, köttfylld vistelse i Portugal.

Nåja.

Kött är ett stort problem för vår värld och vår fortlevnad. ”Det enskilt största faktiskt”, kanske du säger, rättrådigt nickande och självbelåtet smackande med gommen, eftersom du råkade äta en nästan köttfri biffsallad till lunch förra… veckan? Månaden?

Ja, man kan frestas att tro att kött är det enskilt största problemet i världen. Men faktum är att det finns ett ännu större problem:

Män.

Män är det enskilt största problemet för vår värld och för vår fortlevnad. Man kan räkna upp i stort sett alla problem som finns och enkelt härleda dem till män: Krig, tortyr, bankskandaler, it-bubblor, Fritzl-källare, anabola steroider, lata och populistiska krönikörer, att det inte finns en enda diskmaskin med vettiga ”fack” för djupa tallrikar och skålar, diktaturer som fängslar oliktänkande, bilolyckor med dödlig utgång, smädande ord i kollektivtrafiken, näthat, oljeutsläpp och flinande runkgubbar i skogen.

Inte övertygad? Jag fortsätter:

Donald Trump. Personen som i gårdagens Nya Åland skrev en så inskränkt insändare om regnbågsmänniskor att flera tidningar självantände av skam på de åländska frukostborden. Insändaren var visserligen författad av signaturen ”Förälder”, men både ni och jag vet att den föräldern är utrustad med skrotum (om än inte av den största, mest potenta modellen).

Bara män. Alltid bara män.

Förra gången jag skrev att allt ont är männens fel hade jag precis intervjuat Gudrun Schyman, med anledning av hennes förslag om att män borde betala högre skatt – eftersom män ställer till med så mycket elände. Om ni är tillräckligt gamla minns ni säkert det kollektiva vita-mans-skri som ekade över de svenskspråkiga delarna av Norden under några veckor efteråt: ”GGNNNHHHAAIIRGHHH-EXTREM-NAZI-FEMINIST-KÄRRR…SUBB… GGHHAAA!”

Det är klart att en mansskatt var dömd att misslyckas. Eftersom män inte bara ställer till med problem, de är snåla också. Och väldigt lättkränkta (vänta bara på reaktionerna på den här texten). De skulle aldrig gå med på att betala högre skatt.

Jag har ett bättre förslag, och det är i samma anda som de där köttfria måndagarna jag inledde med, och nu knyter ihop den här texten med:

Mansfria tisdagar.

Jodå. Jag pratar om en dag då alla snubbar bara håller sig undan. Alltså stannar hemma, gömmer sig i ett dike, låter bli att vara på offentliga platser, undviker att synas, ta beslut eller köra tunga fordon. Alltså är borta på ett helt annat sätt än den halvdana mentala frånvaro de flesta män sysslar med redan idag. Absolut inget fientligt, inga aggressioner, bara ren och skär, hundraprocentig frånvaro en dag i veckan. En vilodag för planeten.

Och för alla kvinnor.

Mansfri tisdag, är ni med? Ska vi köra nästa vecka?

Fotnot:

Texten publicerades i kortare form i tidningen amelia i juli.

Fred Forsell