DELA
© Nya Åland

I svängdörren mellan fakta och fiktion

”Skönhet är sanning, sanning är skönhet” skrev John Keats. Citatet är tema för årets internationella författarmöte i Mokulla, Lahtis.
I skrivande stund, sitter jag på färjan och ser ut över ett spegelblankt hav, en magnifik solnedgång öser guld över hav och öar. Hur sanningsenlig jag än är i min beskrivning av skönhetsupplevelsen ter den sig ganska trivial. Varför? Därför att det är en bild som är så välbekant och så välomskriven. Det är svårt att hitta nya, icke utslitna ord att beskriva just en solnedgång. Om det finns en himmel, så är det antagligen bara där som jag kan skriva om solnedgångar utan att det ter sig trivialt och kitschigt. Det har länge varit nästan lite fult att skildra skönhet i litteraturen, åtminstone den sortens skönhet som handlar om harmoni, symmetri och lycka.
Istället verkar samtidslitteraturen ha hamnat i det andra diket. I vår rädsla för den tillrättalagda skönheten och i vår strävan efter att skildra livet som det är, har vi börjat se ondska, fulhet, mänskligt lidande som mer verkligt än det sköna och det goda.

Det råder en stark dokumentaristisk trend i nordisk kultur, i synnerhet en trend att skriva i glappet mellan fakta och fiktion. Författare skildrar verkliga personer och händelser och använder sin kreativitet att fylla ut de biografiska luckorna. Dokusåpor av de mest skilda slag har erövrat tevetittarnas hjärtan. Det har säkert att göra med den alienerade människans längtan efter autenticitet, verklighet, sanning.
Vi glömmer lätt att också varje dokusåpa är klippt och redigerad, vinklad för att fylla den kräsna tittarens krav på spänning och dramaturgi. Genren har kritiserats, i synnerhet av de människor som tycker sig ha blivit orättvist gestaltade eller har en annan syn på händelseförloppet.
Det måste man ha full förståelse för. Hur stora friheter kan en författare ta sig på andra människor bekostnad? Men trots det undrar jag om inte sammanbladningen av fakta och fiktion till och med på ett mer adekvat sätt speglar vår upplevelse av (o)verklighet i en postmodern värld.

Kämpar vi inte alla med att konstruera en identitet i den glappande svängdörren mellan fakta och fiktion? Skillnaden mellan dikt och verklighet är att dikten måste hänga ihop. Är det inte det som de flesta av oss uppfattar som skönhet också inom litteraturen? En skenbar föreställning om att det finns något sorts mål, mening och mönster i tillvaron.
”Verkligheten” må te sig hur grym, ful, fruktansvärd eller meningslös som helst, i händerna på en konstnär skapas en sorts skönhet, om inte annat så i det faktum att någon förmår gestalta, och på så sätt greppa hemskheterna.