DELA
© Nya Åland

Huvudvärk dagen efter

Hur mycket tid har vi på oss för att reda upp allting som gått i baklås i Europa? Jag ställer den frågan till mig själv eftersom den hänger ihop med en oro som gnager någonstans inne i min själ. Men för att kunna svara på den frågan blir jag tvungen att försöka förstå var det började gå snett. Det hjälper inte att enbart stirra på det som slutligen gick fel.

Det här är alltså ett försök att gå bakåt i tiden och på något sätt hitta en tråd som går att nysta upp.

Mina första någorlunda aktiva politiska minnen går tillbaka till 1950-talets allra sista år. Finland var då en ganska orolig republik där det visade sig vara svårt att hålla ihop regeringen på en smal och besvärlig linje, som gick under namnet Paasikivi-Kekkonens. Det var visserligen en ekonomiskt sett ganska lycklig tid, men politiken slet i allt som rörde sig. Lösningen på de här utmaningarna var omfattande regeringsprogram som band politikernas händer under hela valperioden. Följden blev att det inte var riktigt tillfredsställande att sitta i riksdagen. Besluten klubbades av i presidentföredragningar eller i ministerkabinetten. Den vanliga riksdagsledamoten hade bara att trycka på den knapp, som regeringsprogrammet redan hade pekat ut.

Jag tror vårt första demokratiunderskott uppstod redan då och det pinar oss ännu i den dag som i dag är.

Samtidigt har vi genomgått en utveckling, som har inneburit att alla beslut är långt mer invecklade än de har varit någonsin tidigare. Det finns alltså redan i upplägget kring ett beslut en brist på insikt, på insyn – och därför också – på kunskap.

Det här är en utveckling som inte enbart gäller Finland. Den gäller hela världen och just nu gäller den mest av allt Storbritannien. I det här gapet mellan formella beslutsfattare på den bakersta bänken och tillvarons olidliga grad av komplexitet, tränger sig missnöjet in. Det här missnöjet understöds därefter av ett ofritt ord, som tvingats bli allt mera kommersialiserat. Därför säljer tidningarna sina förstasidor med allt klatschigare händelser. Samtidigt har de allt mindre resurser för att reda ut hur de olika delfrågorna förhåller sig till varandra.

Slutresultatet kan vara det Storbritannien nu står inför. Ett avtal med EU i likhet med Norges duger inte eftersom det innehåller fri rörlighet och dessutom skulle kosta Storbritannien mera än de idag bidrar med till EU. Ett avtal som det EU har med Schweiz duger inte heller och måste förkastas av huvudsakligen samma orsaker som det norska. Därefter återstår ett avtal som motsvarar det EU har med Turkiet eller med Ukraina. Jag kan inte tro att det vore ett acceptabelt förhandlingsresultat för den före detta europeiska stormakten att finnas i samma kategori som Turkiet och Ukraina. Samtidigt pekar Bank of Englands senaste rapport om den finansiella stabiliteten att landet nu hotas av allvarliga utmaningar och stora problem. Eller som jag skrev i en Facebook-kommentar på morgonen efter folkomröstningen:

God Save the Queen… and our Grandchildren.

Nils Torvalds
Europaparlamentariker