DELA
© Nya Åland

Han tror säkert att jag är komplett galen

Varför blir det alltid så här?
Jag kommer tjugo minuter för tidigt till intervjun. Står utanför den kände författarens port och inser min fadäs. Fasen också. Jag kan ju inte gå in nu, tjugo minuter för tidigt, han kommer att tro att jag är en skärrad nybörjare, och sen är intervjun körd redan innan jag hinner sätta igång bandspelaren.
Fan också, jag kan ju inte stå här som en jädra portvakt.

Så jag går några varv runt kvarteret och ser mig omkring. Det är ju ett fint område. Efter ett par rundor slås jag av tanken att han kanske kan se mig från sin lägenhet.
Herregud, ser han mig cirkla omkring här varv efter varv tror han säkert att jag är komplett galen, en stalker kanske, som nästlat sig in via hans pressagent och nu samlar mod innan jag knackar på och förklarar vilket stort fan jag är, och om bäste herrn bara kunde signera någon liten kroppsdel eller så, det vore så fint, bäste herrn?
Nej, det går inte. Till slut ser jag inga andra alternativ än att ställa mig bakom en stor container hundra meter från hans port. Där kan han inte se mig. Om han nu ens tittar ut genom fönstret. Men varför skulle han det, egentligen?
Har inte en känd författare bättre saker för sig än att stå och stirra ut genom fönstret på dagarna? Ska inte han skriva, älska med unga kvinnor eller bara sitta vid sitt skrivbord, slita sitt hår och dricka dyr herrsprit?

Medan jag står där bakom containern känner jag att jag blir kissnödig. Kollar mobilen: Tio minuter kvar. Helvete också, varför blir det alltid så här? För tidig till varenda intervju jag någonsin gör, och så blir jag alltid kissnödig. Varje gång. Kanske borde jag kolla upp blåsan. Och skaffa en klocka.
Nio och en halv minut senare ringer jag på hans dörr. Jag förtränger den molande oron, kopplar på mitt mest intagande leende – och kopplar genast av det igen. För mina tänder känns med ens ovanligt sträva mot tungan. Fasen, det är förstås allt kaffe. Tänderna ser bergis ut som gulnat pergament. Varför dricker jag så mycket kaffe? Idiot.
Men det är för sent nu. Jag kan ju inte låna den kände författarens toalett och gå in och gnugga tänderna med hans toapapper.
Och herregud vad jag är kissnödig.
Och så öppnas dörren.

Han är givetvis översvallande trevlig, och jag känner mig genast tryggare. Inte så trygg att jag vågar låna toaletten, men tillräckligt trygg för att lyckas starta bandspelaren och småprata samtidigt utan att trilla omkull.
När jag sätter mig i hans soffa känner jag att mina strumpor luktar lite mögigt. Tänk om han känner något? Förbannade sneakers. Jag borde köpa nya skor.
Intervjun går bra. Eller helt okej i alla fall. Han verkar åtminstone inte hata mig efteråt. Och när jag går tillbaka mot redaktionen gör jag som jag alltid gör: Tar upp bandspelaren med svettiga händer och trycker på play – och under några svettiga sekunder tror jag att jag misslyckats med att spela in samtalet. Men allt finns där.
Jag känner mig plötsligt rätt lyckad och under några få sekunder intalar jag mig själv att jag faktiskt är någorlunda duktig på mitt jobb.
Sedan stannar jag till vid T-centralens toalett och kissar störtfloder.