DELA
© Nya Åland

Glad att han slapp se den här skiten

Jag hann aldrig prata med morfar om kriget. ”Jag borde intervjua Calle om kriget, kanske skriva om det”, sa jag till mamma och pappa för rätt många år sen. De tyckte nog att det var en fin idé, men jag kom aldrig till skott. Morfar dog den 6 mars 2006, 90 år gammal.

Det är däremot inte säkert att han skulle ha sagt något om kriget, även om han och jag hade ett rätt starkt band, för länge sen, när jag var en liten lintott som tillbringade sommarloven i Hangö hos ”momi och mofa”. Morfar var ”mångsysslare”. Jag hade läst ordet i en bildtext på ett gulnat klipp från Hangötidningen, där han en gång intervjuades om sitt fiolbyggande och musicerande. Jag tyckte det var ett oerhört fint ord, jag minns att jag skröt om det i skolan.

Ibland fick han göra målerijobb i någon av de där gamla, pampiga villorna i Hangö, och jag fick följa med. Vi åkte dit på hans röda gubbmoped, jag tror inte att någon av oss hade hjälm, möjligen hade han en papyross i mungipan. Sen gick jag omkring och suckade och beklagade mig i timmar medan han strök lager efter lager av vit färg på gigantiska väggar, och pratade om urtrista saker med tanterna som bodde där.

Tanterna kom alltid med nykokat kaffe och var pratsjuka, men de brydde sig inte om mig, bara om morfar. Jag var så uttråkad en sjuårig pojke kunde vara, men jag ville ändå följa med. Jag var så stolt över min mångsysslande morfar. Han kunde inte bara måla, tanterna verkade dessutom tycka väldigt mycket om honom. Och det var roligt att åka moped.

Då visste jag inte att han hade varit med i krig, för Finland. Jag visste inte att han var alkoholiserad, kanske traumatiserad. När jag blev lite äldre fick jag veta att han och hans dryckesbröder, andra gubbar som också varit med och slagits mot ”ryssen”, brukade sitta på baren Gröna Kajen i Hangö och supa sig till glömska. Med jämna mellanrum fick någon i gänget ett anfall av delirium och kastade sig då skrikande mot golvet för att ta skydd från inbillade bomber.

Mamma har senare berättat att morfar i ett skede under kriget var fångvaktare, att han då lärde sig lite ryska och blev god vän med ryska fångar. Han fick också bevittna slumpmässiga avrättningar som Hangöofficerarna gjorde för ”skojs skull”.

Jag anar att han söp bland annat på grund av de sakerna.

Det är mycket möjligt att han aldrig hade svarat på några frågor om kriget, om jag hade hunnit ställa dem.

Det är däremot ställt utom allt tvivel att han hade avskytt det som händer i Finland idag. Människor som står armkrok vid gränsen för att mota människor i nöd, och som dessutom använder krigsveteranerna som något slags argument – han hade fräst och svurit. Han hade divlat och förbannat. Min vithåriga, vresiga, humoristiska, varma och ibland elaka suput till morfar hade spottat i ren ilska.

Han hade inte haft något till övers för de så kallade ”kritiker” som figurerar idag. Han hade skämts för sina landsmän, både de som går i armkrok i vidriga syften, och de som just nu – rösta inte på dem – mobiliserar sina efterblivna styrkor MOT humanism och anständighet.

Jag är glad att han slapp se den här skiten.
Fred Forsell