DELA
© Nya Åland

Facebook. Gillar. Nästan.

Kort tillkännagivande: Jag accepterar Facebook nu. Efter åratal av rent hat har jag blivit mer positiv. Hej Facebook, du är helt okej. Jag vill inte ligga med dig, inte ens dansa tryckare med dig, men vi kan ta en kaffe när du vill. Om det inte är något bra på tv, förstås.
Fast okej, jag gillar inte allt med Facebook. Det är precis som med ens riktiga vänner – de har också skavanker. Vissa smaskar när de tuggar, vissa är rasistiska, vissa försöker smyga ner rohypnol i ens ölglas på festerna. Men de är ens vänner, så man gillar dem även om man ogillar dem.
En av de värsta skavankerna med Facebook är födelsedagarna. Någonstans längs den kringelkrokiga vägen genom de svårbegripliga inställningarna har jag tydligen kryssat för ett ”ja” på frågan ”vill du att Facebook ska påminna dig om dina vänners födelsedagar med små födelsedagspluppar i din kalender?”
Det var en usel idé.

Visste ni
att folk fyller år varenda dag? Året runt, vardag som helg, till och med på Kristi himmelsfärd. Ett ständigt, slabbigt fyllande, vareviga dag. Och Facebook, den ivrige gynnaren, skickar frenetiskt ut påminnelser, och sakta men säkert fylls kalendern i mitt mejlprogram med små grattispluppar. Hundratals. Mina veckor ser numera overkligt späckade ut, och jag tänker ibland, ”shit, jag har råkat få Carl Bildts kalender”, men det finns förstås inga viktiga möten bland de där plupparna. Allt är födelsedagar.
Så nu är min livsuppgift att skriva oengagerade grattismeddelanden till FB-vänner, ”MIN DATOR SÄGER ATT DU FYLLER ÅR GRATTIS JAG ÄLSKAR DIG”, och sen få ett lagom ödmjukt gruppsvar när dagen är slut.

Nåja.
Men jag kan acceptera Facebook ändå. Trots skavankerna. Och det finns fler:
Varför tror till exempel någon på Facebook att jag vill syssla med lindy hop? Jag har googlat lindy hop och det verkar vara en dans, och jag kan tänka mig att folk som dansar lindy hop och leker 1920-tal har kul. Men jag är ju inte en sån kille, jag gillar inte att göra ”kul grejer”. Ändå får jag ideliga inbjudningar – inte bara från ett håll. ”Kom med och dansa, Fred, du vet att du vill! Swing-bop-a-lula!”
Nej-tack-a-lula.

Jag får
andra inbjudningar också. Skogsutflykter. Påskäggs-workshop. Gillestugebögeri. Chokladprovning. Harjakt. Och herregud, den där insinuanta tonen i vissa av evenemangsinbjudningarna: ”Nisse tror, NEJ VET, att du kommer att tycka att det här evenemanget intresserar dig: GILLESTUGEBÖGERI. Vill du delta? Kryssa för ja, kanske eller o ja, definitivt.”
Men okej, jag är okej med Facebook, Facebook är helt okej. Jag har bara några få invändningar.
… som att folk kan chatta med mig när som helst, att det dyker upp 20 år gamla fyllebilder på mig, att folk tror att de räddar demokratin i Egypten genom att trycka ”dela” eller till och med ”gilla”, integritetsproblematiken, färgen, lukten och att jag ÄNDÅ spenderar för mycket tid där.
Men min största invändning: I skrivande stund har jag 312 vänner. Det är ju skitlöjligt. Hur ska jag kunna vinna med bara 312 vänner? Jag måste få fler vänner.

Bli min vän
. Du vet att du vill. Jag lovar att tacka ja.
Och jag lovar att gratta dig på födelsedagen.