DELA
© Nya Åland

En stol och stanken av uppbränd manlighet

Den första stöten med underlivet sänder chockvågor av ångest och äckel genom min kropp.
Det här är inte rätt. Vad håller jag på med?
Jag tittar upp och ser skymten av mitt förvridna ansikte i en spegel. Min blick. Jag känner inte igen den. Så full av skam och ånger.
Den andra juckrörelsen känns möjligen lite, lite bättre.
– Come on, sex it up, skriker tjejen som står framför mig med putande svank och vilt särade ben. You can do it! Push! Hon rullar med höfterna, böjer sig framåt och svankar ännu djupare.

Jag skulle kunna säga att jag gör det här för jämställdhetens skull. Att jag testar på denna våldsamt kvinnodominerade träningsform bara för att visa att män kan. Att jag, trots avsaknad av mjuka höfter och flexibel svank skulle kunna göra hyfsat ifrån mig på ett strip chair-pass.
Men det skulle vara lögn. Den enda orsaken är att jag blivit tillfrågad. ”Skulle inte du kunna testa hur det är att vara den enda mannen på ett träningspass? För förlagets nya träningstidning? Snälla?”
Visst. Inga problem. Räkna med mig. Jag kan ställa upp, göra konstiga saker, skriva lite kul.
Den tredje juckrörelsen känns lika fel som den första.
Vi är 13 personer i salen, plus den amerikanska instruktören. Hon är försedd med mycket spända trikåer och ett headset med mikrofon.
Alla är kvinnor. Ja, utom jag då.
Vi står utspridda på golvet med varsin orange plaststol framför oss.

Under den böjliga instruktörens korta och precisa instruktioner rör vi oss kring och på stolarna. Vi sitter, står upp, juckar, glider, ormar och hasar kring de där jävla stolarna, synkroniserat och sexigt till Lady Gaga, alla på en gång, samtidigt, i en enda stor, gemensam, sensuell rörelse: Upp, ner, höger, vänster, sitt, upp, juck, juck.
Jag är en halvmeter längre än alla andra i salen, och 15 år sämre. Jag är inte vig, inte mjuk, inte sensuell. Jag hatar dans. Jag är okoordinerad och lika sexig som en diskho full med gårdagens potatisskal. Och jag skäms. Jag är lika fel som en diabetiker i Willy Wonkas chokladfabrik.
Men jag kör på trots att jag hela tiden är, uppskattningsvis, en halv sekund efter alla andra i programmet.
Det är ohyggligt svårt.
Det blir ännu svårare eftersom jag under varenda sekund koncentrerar mig på att inte titta på någon av de andra deltagarna. De ska inte behöva tro att jag är där för att flukta in deras böjliga bäckenpartier. Jag vill ge dem sinnesro. Jag är ingen ful runkgubbe. You go girls.
Men när en tjej avbryter mitt i och går ut drabbas jag genast av dåligt samvete. Var det på grund av mig? Fan också.

För att inte skrämma bort fler fokuserar jag stenhårt på instruktörens stjärt. Och bara den. Den är min guide, min ledsagare. Den går upp, ner, höger vänster, runt, runt, runt, sitt, upp, sitt, upp, fram och bak, som en välsmord evighetsmaskin i trikåtyg. Min blick följer varje rörelse. Men det finns inget sexuellt i det, nu handlar det om överlevnad. Titta inte åt sidan, gubbdjävel.
Efteråt luktar det bränt i salen. De andra undrar varför, men jag vet.
Jag har just bränt de sista ynkliga resterna av min manlighet på ett stol-format altare.
Men det blir säkert ett kul jobb i tidningen.