DELA
© Nya Åland

En saga i Luciatider

Kom, kom närmare alla barn, ta en vuxen i handen och lyss nu noga så ska jag förtälja er en saga i Luciatider …  och för att ni ska förstå vad jag skriver slutar jag genast att använda ord som ”lyss” och ”förtälja”.

I nådens år 2014, i Stockholm, Sverige, skedde något så ovanligt som att november månad somnade på jobbet. Det är oklart varför så skedde, kanske hade hon varit på en blöt fest som varat till långt in på småtimmarna, kanske hade hon bara sovit dåligt. Det kommer vi aldrig att få veta.
Men faktum är att när det var dags för december att ta över, då låg november i vägen och snarkade djupt och tungt. Hon var totalt utslagen och lealös, gick då rakt inte att väcka. December fick helt enkelt ta sin rostfria lunchlåda och sin mörkbruna kaffetermos, packa ner rasket i ryggsäcken och lomma hemåt igen.

Till en början märkte människorna i den kungliga svenska huvudstaden ingen större skillnad, för de var som vanligt upptagna med att undvika att se varandra i ögonen på tunnelbanan, ansa sina skägg till voluminösa volmar och drömma om niomiljonerslägenheter på hemnet.se.
Men ju längre tiden led, ju fler dagar som gick – som borde ha varit december, men som alltså fortfarande var november – desto mer började situationen påverka även de mest hårdhudade av huvudstadsborna.
Det eviga duggregnet, den ondskefulla snålblåsten och den själadödande gråheten, som ju är typiska drag hos november, började långsamt äta sig in i de normalt sett så ytligt trevliga invånarnas sinnen.
Ombord på de redan överfulla bussarna och tunnelbanetågen började folk använda sina armbågar på ett mycket hårdare sätt än vanligt när de skulle ta sig till sina favoritplatser. Visserligen brukade de knuffas och buffas även under normala förhållanden, men nu sa de inte ens ursäkta. De slutade till och med säga ”trevligt” när de stöttes mot varandra under de skumpiga bussfärderna.

Det tar emot att säga det här, men det blev helt enkelt jättedålig stämning.
Det blev dessutom svårt att använda en normal kalender. När dagen som skulle ha varit den tredje december inföll gav de flesta upp och döpte helt sonika om den till den trettiotredje november. För november släppte inte sitt grepp.
I den kungliga huvudstaden blev minerna alltså surare och surare och skäggvolmarna blev trassligare och trassligare av det ständiga duggregnet. Vissa människor blev så sura att de behövde avreagera sig. Och då, förstår ni, vände de sig mot dem som hade det ännu sämre, för i dåliga tider är det så skönt att sparka neråt.

Sålunda kunde man i Sveriges Radios P1 cirka den trettiosjunde november rapportera om att de tiggande romerna i Stockholms län hade fått det ännu bedrövligare. En reporter som levt med romerna under en vecka kunde vittna om att det inte gick en dag utan att de trakasserades, spottades på eller till och med urinerades på. Av huvudstadsbor som tidigare varit så trevliga. Tänk så det kan gå.
(Till de vuxna: Här kan ni välja mellan att säga som det är, att allt är SD:s fel, eller så kan ni dra nån vals om att bara det blir december och snö och ljust på riktigt så löser sig allt.)
Slut.