En ögonlasrad insikt
Jag medger att jag bagatelliserade det hela innan. Jag tänkte inte en sekund på att min hornhinna skulle upplösas av alkohol, för att sedan skrapas bort med skalpell. Jag tänkte inte på att Saurons onda, röda öga skulle lysa över mig, och ge mig ingen frid. Att jag skulle få erfara stanken av brända ögon. Istället resonerade jag förnumstigt: Det är ett enkelt ingrepp, de har gjort det 170.000 gånger, de gör det var femte minut. Och någon har redan satt sig på mina glasögonbågar.
Det ska tilläggas att jag varit colabottnad (det betyder minus sju) sedan tio års ålder. Det hände ofta att brillorna försvann om jag lade dem ifrån mig. Upplöstes i dimma. Precis som mina händer, då jag höll dem framför mig i duschen. Liksom mina pojkvänners ansikten innan det var tack och god natt. Eller taket, då jag vaknade på morgonen.
Lutade jag mig ut över relingen på någon färja, kunde jag bli en dramaqueen som utropade: ”Tappar jag mina Alain Mikli är det ute med mig!” (Men mest av allt kändes det så då det var natt och jag sprang i rasande fart hem från tunnelbanan för att slippa bli överfallsvåldtagen.)
Min pappa kom till Stockholm. Vi åkte till kliniken. Jag gick in i ett rum och kom ut ur ett annat. ”Är du redan klar?” sade pappa med kaffe i munnen. Jag var omtöcknad, hade fått lugnande. Vi tog en taxi hem, jag blundade.
Och jag fortsatte att blunda. I tre dagar låg jag med persiennerna nerdragna och grät. Det kändes som att någon stack vasstrån i ögonen på mig. Eller pennor? Laserdrömmar. Potatisskalare vreds om. Värken kom inifrån också; de hade ju satt fyr på allt.
Jag ville bort, så mina ben rörde sig under täcket. Jag så att säga vred mig av smärta, jaa, joo. Pappa kom in med tröstande blåbärssoppa, ledde mig till toan, hjälpte mig att bända upp ögonen för att droppa kortison. Allt emedan tänderna skallrade och … men stopp! Nu ska jag inte spinna vidare på den här sensationella tråden. Som ju är smaskigare efteråt än då det begav sig … och som väcker viss njutbar förskräckel … jag menar, knivar i ögonen-ne-ne..nej.
För jag ska komma till pupillens kärna. Jag är tjugotvå år, fullt frisk, västerlänning. Min kropp är sällan det som sätter hinder för mitt välbefinnande. Det onda jag genomlevde var en lyxplåga, en självvald pina. Jag skar till mig en lite större bit av livskvaliteten; ville avnjuta tårtan fullt ut. Värre än så var det nixpix.
Men ändå. Ändå var det något som hände med mig de där citodontunga dagarna. Jag blev liksom påmind om hur utelämnad – även jag (!) – är, åt det där som i läroböcker brukar kallas den förgängliga materian. Vad skulle jag ta mig till utan ihopläkta ögon? Om jag blev blind? Kära läsare. Det finns krutdurkar som ger sig fan på att skida slalom med sina benproteser – men jag befarar att jag inte hör till dem. Nej, jag är av ett annat slags virke. Om något gick galet, skulle jag ligga kvar under en kallfuktig presenning och anfäktas av mögel. För all framtid.
Kanske var det kodeinet som gjorde mig lite extra dramatisk, men det kändes plötsligt som att allt var så förbannat farligt nära ögat. Som att hela mitt liv hängde på om min hornhinna hade blivit lagom bränd – eller vidbränd.
Obefogad eller ej. Jag tror det var en karaktärsdanande rädsla.
