DELA

En mental skämskudde till Brunflo

Skämskudde – där har ni ett av 00-talets mest lyckade nyord. Det säger liksom allt: en kudde att gömma sig bakom när man i tv-soffan skäms å någons vägnar. Ordet är så otroligt användbart att jag avundas den människa som uppfann det. Fan att det inte var jag.
Det märkliga är att det dröjde ända till 2000-talet innan vi välsignades med begreppet. Skämskuddebehovet måste ju ha funnits redan i televisionens gryning. Jag minns tydligt hur extremt illa berörd jag själv kunde bli som skör yngling när familjen satt samlad framför tv:n och vi överrumplades av ett televiserat, om än fiktivt, samlag.
Speciellt en scen har etsat sig fast: en extremt oväntad lesbisk duschscen, het och ångande, den första någonsin i sitt slag i en vanlig svensk tv-såpa. Och där satt vår aningslösa familj. Vi togs på sängen – eller tv-soffan – av det historiska tilltaget. Vardagsrummet blev knäpptyst, varmt, obekvämt. Och varje por i min kropp skrek desperat efter en skämskudde. Fast på den tiden fanns det inga sådana, så jag förmodar att jag längtade efter en vanlig brandfilt eller ett vattentätt fyrapersonerstält att gömma mig under.

Trots att jag har blivit äldre finns skämskuddebehovet kvar. Häromdagen råkade jag se några minuter av den hyllade sång-och-dans-serien ”Glee”, som handlar om en amerikansk skola där eleverna brister ut i sång så fort man inte är beredd. Det var plågsamt, jag vred mig, svettades och blev rödflammig över hela kroppen. Men jag hade ingen kudde tillgänglig, så ett enkelt dricksglas fick duga. Jag slungade det genom tv-rutan med en mindre brand och en stor lättnad som följd.
Visst. Allt det här är förstås ytligt nonsens.
Om man däremot krafsar lite på fenomenet och kommer in under den ängsliga popkulturella ytan, då blir det intressant på riktigt.

För på sistone har jag slutat bry mig om VAR skämskudden är. Jag har istället börjat fokusera på VARFÖR jag behöver den: Varför vill jag trycka in tummarna i ögonhålorna efter 23 sekunder ”Glee”? Varför vill jag gå och bada med brödrosten när den mänskliga koffeinkicken Amy Diamond wailar i ”Körslaget”? Varför greppar jag en gaffel och famlar efter ett eluttag när jag ser en svensk gospelkör fyllas av skickligt spelad salighet? Varför våndas jag när lyckliga människor sjunger på tv?
Jag ska inte tråka ut er med mina uppenbara låsningar och hämningar, men det är ändå lite kul att se hur olika folk är. Min kompis S klarar inte av att se brittiska komediserien ”The Office” – som jag istället älskar. S mår fysiskt illa av karaktären David Brent och hans totala brist på socialt gehör, medan jag stortrivs.
Och min kompis G berättade nyligen om sin jämtländske släkting, en man som aldrig har sett en hel långfilm. Han blir helt enkelt illa berörd av allt skådespeleri. Han ställer sig hellre och stirrar rakt ut i den jämtländska skogen, knyter nävarna och gnisslar tänder tills sluttexterna rullar.
Jag lider med den släktingen idag. Han bor nämligen i Brunflo, en ort stor som en fluglort, som i dagarna haft fint besök – av George Clooney med filmteam.
Har ni aldrig skänkt någon en mental skämskudde är det läge nu.