DELA
© Nya Åland

En chans till kärlek – men inte i rullstol

Jennie är trevlig, rolig och smart. Hon har en charmigt sned framtand och ett smittande skratt. Ja, hon är söt, rent av.
Hon är dessutom singel och trött på det.
Vi äter en klassisk massproducerad hamburgertallrik på en genuin brittisk pub i Stockholm, som är en exakt kopia av alla andra genuina pubar i samma globala kedja.
”Jag dejtar en kille nu”, säger Jennie mellan tuggorna. ”Träffades på en dejtingsajt.”
”Åhå”, säger vi andra kring bordet, tre grabbar, och vänder vår uppmärksamhet mot Jennie. ”Tell me more, tell me more”, sjunger vi spattigt och musikalnyfiket, eftersom vi är jättegay. Närå. Men nyfikna är vi.
”Han är snygg”, säger hon. ”Skitsnygg.”
”Åhå”, säger vi grabbar och knuffar varandra i sidorna med armbågarna. Uppsluppet. Nudge-nudge. ”Mera, mera!” skanderar vi.
”Han är SÅ bra på att laga mat. Han bodde en vecka i min lägenhet, middagen stod klar på bordet varje dag när jag kom från jobbet. Lyx!” säger hon och greppar glaset med fuskgenuin brittisk ale.
Vi andra studsar på stolarna. ”Sen då, sen då?” ropar vi.
Hon tar en klunk och tänker.
”Fast jag vet inte. Det är något… som inte känns riktigt bra.”
”Vaddå”, säger vi och lutar oss lystet framåt, med stjärtmuskler lika fjädrande och spända som rottingmöbler.
”Alltså, han sa att han inte skulle vilja ta hand om mig om jag hamnade i rullstol.”
Förbryllad tystnad.

”Ja, han brukar göra så, han föreställer sig att tjejen han dejtar blir förlamad och hamnar i rullstol. Sen känner han efter om han skulle vilja tillbringa sitt liv med att pyssla om henne.”
Vi grabbar tittar på varandra. Musikalnyfikenheten är borta. Nu är vi mest koncentrerade.
”Han ville inte pyssla om mig. Men han tyckte vi kunde ha sex och så. Ett tag i alla fall.”
Jennie tittar ner på sin burgare. ”Det är ett par saker till…”
Vi frågar inte ens.
”Han är 25 och har inte en enda kompis, utom… sin mamma. Och han dricker bara mjölk.”
Vi vågar knappt andas längre.
”Och han är… lite andlig.”

Nu vågar vi inte längre möta varandras blickar.
”Dessutom har han en liten egenhet.”
Tjernobyltystnad runt bordet.
”Han slår vilt omkring sig i sömnen, hans förra tjej måste åka till sjukhus en gång.”
Nu tittar vi grabbar varandra på igen. Borde vi säga något?
”Men han är snygg och lagar bra mat”, upprepar hon.
Långsamt lyfter jag mina händer till munnen, formar dem till en tratt, drar efter andan och ropar:
”SPRING, JENNIE, DRA FÖR I HELVETE! HAN ÄR GALEN! FLY!”
Hon skrattar lite förläget. ”Kanske borde jag det”, säger hon.
Men hon är ju så trött på att vara singel. Så kanske får han en chans trots allt. En chans till.
Senare, när vi bytt samtalsämne, tänker jag på alla vanliga, halvdåliga män där ute. Alla halvusla mansskrällen (och, okej, kvinnor) som gör så gott de kan, som inte bor med morsan, som inte har bisarra amputationsfantasier eller slår sin partner – men som kanske aldrig lär sig hur man ”är närvarande” eller ”aktiv” i ett förhållande, och som aldrig får någon extra chans, kanske inte ens någon första chans, och jag blir så hjärtnupen över universums små orättvisor att jag beställer en stor, fuskgenuin brittisk ale och dricker den ohälsosamt fort.