DELA
© Nya Åland

Eat Pray Love eller Cry Drink Die

Medan Doris Jansson oförtrutet trummar på med sin serie om vad som gått snett i samhället, och hur inget av det är Guds fel, väljer jag att ta ett lite mindre grepp och fokusera på mannen – och hur oerhört synd det är om honom.
Idag: Skilsmässor.
Ni har knappast missat Julia Roberts succéfilm, ”Lyckan, kärleken och meningen med livet”, som är baserad på Elizabeth Gilberts bok ”Eat Pray Love”.
Den börjar med att en kvinna skiljer sig från sin man och lägger sig på toagolvet och gråter. Efter några timmars snorande reser hon på sig, torkar bort mascaran som runnit ut över kinderna, bättrar på läppstiftet och Skärper Sig.

När kvinnor Skärper Sig efter skilsmässor gör de helst som Julia Roberts och ”hittar sig själva”. Gärna på en resa som involverar både fet italiensk mat och en senig skulptör som ”väcker deras inre låga”. Addera sen lite yoga och ett klosterbesök så är saken mörad biff. Livet leker igen.
Det är så orättvist.
När en man går igenom en skilsmässa hyr han en skabbig etta, skaffar ett massivt bredband och en ännu massivare platt-tv och sen sitter han där och tröstsuper, skrikgråter, äter färdigrätter direkt ur plastasken och stirrar på högupplöst, jättelik porr nätterna igenom.
Jag trodde först att det här var en myt. Män kan väl också skulptera och äta fet mat på långa resor, tänkte jag.
Men så hittade jag en undersökning gjord av en läkare vid namn Hans Hallberg. Han har studerat alla personer som dog i Borlänge kommun under slutet av åttiotalet och upptäckte då en grupp som dog lite mer och lite tidigare än alla andra: Ensamboende män som gått igenom en skilsmässa.
Undersökningen oroade mig. Jag tänkte på alla mina nyskilda manliga vänner. För det börjar finnas några nu. Det är ofrånkomligen så att jag nått en ålder där jag blir bjuden på fler skilsmässor än bröllop.
I samliga fall har mannen klarat sig sämre.

För det första: Skilsmässan kommer alltid som en total överraskning för honom. Kvinnan kan ha varit olycklig i åratal, men mannen har inte märkt ett skit. För han har stått i garaget och filat på något – kanske till och med hyvlat – och lyssnat på Sportradion, medan kvinnan vankat omkring i huset, känt sig miserabel och försökt självmedicinera med monotona hushållssysslor: ”Lite härlig avloppsrensning kanske får mig på bättre tankar.”
När skilsmässan sen är ett ofrånkomligt faktum fattar mannen inte ett jota. ”Men …  vi är ju lyckliga! Vi ska ju till Mallorca i höst! Vi har ju skaffat ett nytt tv-abonnemang! Med filmkanaler, Ulla! Broarna över Mädison Kanti, Ulla, BROARNA!”
Flera av mina nyskilda manliga vänner har gjort den där resan. Från stor chock till liten etta. Sen: Den stora tv:n och den bottenlösa ensamheten. Kanske lite tobak på balkongen också, med en bismak av tårar, förlamande hjälplöshet och whisky.
Alla har tack och lov överlevt. Hittills.

Det är synd om män, eftersom vi är sämre på allt relationsrelaterat, och nästan allt annat också.
Det enda som jag på rak arm kan säga att män är bättre på, det är att tacka bilister som stannar för dem vid övergångsställen.
Går det att bygga ett lyckligt äktenskap på det?