DELA
© Nya Åland

Det kommer inte att funka

Gunilla, alltså. Första intrycket är alldeles normalt och vanligt, rent av hemtrevligt. På sin facebooksida beskriver sig Gunilla som en ”glad pensionär” och ”lyxhustru”. Man anar humor i botten där. Vidare, kan man läsa sig till på sidan, är hon egen företagare och har gått på handelsgymnasium.

Gunillas profilbild ser gemytlig ut. Hon sitter liksom i ”tänkarposition”, hakan stödd mot vänsterhanden, som är prydd av en vigselring. I ansiktet syns antydan till ett leende. Frisyren är välordnad om än rätt traditionell, och glasögonen är inte alls omoderna, såvitt jag kan bedöma.

Och så en oerhört gullig bild på söta barnbarn längst upp på sidan.

Den där humorn dyker upp igen när man scrollar neråt lite. Där dyker profilbilden upp en gång till, men den här gången stående på sidan, 90 grader roterad vänsterut. ”Kan någon tala om hur jag vänder mig rätt. Jag blir ju trött bara av att titta på det här”, har Gunilla själv skrivit under bilden. Jag fnissar när jag läser det. Som en klassisk 65-årig datoranvändare, om ni tillåter mig att vara lite fördomsfull.

Scrollar man ännu lite längre neråt på sidan hittar man en bild på Gunilla med maken vid sin sida. Han är en skäggprydd herre som ser välbeställd och välmanikyrerad ut – kostymen är grå, och ur bröstfickan sticker en grå näsduk upp, och den är prydd med ett diskret mönster i gråsvart. På en annan bild kramar paret om varandra på ett ömt och kärleksfullt sätt. De ser ut att hålla av varandra.

Som vilket par som helst. Som min mamma och pappa.

Bortsett från den lilla detaljen att Gunilla tidigare i veckan önskade att någon skulle ställa sig med en kulspruta på Öresundsbron. Och rikta den mot de flyktingar som, till fots, gick genom Danmark mot Sverige.

”Kan ingen ställa sig på Öresundsbron med en kulspruta!”

Gunillas inlägg har, milt sagt, inga problem att nå över nyhetströskeln. Och när rubrikerna braskar som värst blir jag nyfiken och letar upp hennes facebooksida.

Jag tror först att jag hittat fel människa. Det kan väl ändå inte vara rätt, tänker jag, hon som skojar om sitt civilstånd så roligt, hon med ”tänkarposen” och maken med skägget, han som skrattar och blundar när han kramar henne. De söta barnbarnen.

Men det är rätt människa. Jag jämför namn och bild flera gånger.

Jag fattar ingenting. Hur blir man så rabiat? Hur förvandlas man från en till synes trevlig tantperson till en otrevlig tantperson som – öppet – efterlyser en rubbad rasistversion av Sven Dufva?

Eller , stryk det där. Jag fattar visst. Det gör både ni och jag. Så där rabiat blir man när samhällsklimatet tillåter det. När det plötsligt är nästan legitimt att prata om människor i termer som ”volymer”. När oslipade och förenklade budskap och räknetabeller får slå rot i människor som av olika anledningar famlar efter de lättaste svaren.

Det nyaste tillskottet på den invandringskritiska himlen, partiet Åländsk demokrati, vill erbjuda den typen av svar. Det ska bli intressant att se dem försöka driva sin enda fråga utan att samtidigt locka fram de obehagligaste sidorna hos sina anhängare.

En lågoddsare: Det kommer inte att funka.
Fred Forsell