DELA

Därför tackar jag alltid ja

Fredagen den nittonde mars 2010. Tidig eftermiddag. Jag går genom ett grått, nästan fult Mariehamn, med nålstick i min mage.
Köpmansgatan känns kall och ogästvänlig under mina fuktiga sneakers. På sina ställen är gatan översvämmad, jag slirar spattigt mellan pölarna för att inte bli ännu fuktigare.
Min mun är däremot snustorr och smakar metall och osmält lunch. Så som svår nervositet alltid brukar smaka. Jag är skräckslagen, pinknödig och yr i huvudet.
För att jag har tackat ja. Varför gör jag alltid det?

En stund senare sitter jag i bara kalsongerna i en fåtölj i mammas och pappas lägenhet. Jag har en brännhet laptop i famnen. Nervositeten har trissats upp ett snäpp till. Jag har tre timmar på mig att korta ner fjorton A4-sidor text till åtta kortfattade stycken, som ska skrivas ut och klistras på styva, behändiga manuskort. Varje författare under Mariehamns Litteraturdagars första kväll ska presenteras kortfattat, påläst och lagom lättsamt.
Och det är jag som ska göra det.
Jag är skitnervös. Rädd för att det ska gå åt helvete. Att jag ska säga fel. Staka mig på svåruttalade Johannes Anyuru eller säga potät istället för poet. Snubbla och knocka Sanna Tahvanainen blodig med min näsa. Vinsluddra på orden så att Sara Kadefors blir Sarasasesårs. Trampa hål i Leo Lundbergs gitarr.
Jag stirrar in i datorskärmen, torkar av handsvett på mina bara lår, harklar mig, det river i halsen.
Varför tackar jag alltid ja?

Pappa kommer in i rummet och börjar stämma sin banjo 30 centimeter från mitt öra. Var fyrtioåttonde sekund frågar han om jag är hungrig. Vill jag inte ha något att äta? Säkert? Irritationen och blodtrycket kör ikapp. Magsyran plaskar fritt i rummet. Nej nej tack jag är inte hungrig jag ska faktiskt dö om ett par timmar så NEJ TACK.
Men gärna ett glas vitt. Och en liten cyanidkapsel.
Vändningen kommer en timme innan allt ska börja. En efter en ramlar ”mina” författare in på stadsbiblioteket. Jag ser direkt att något är fel – det vilar något blekgrått över dem. Rutinerade Sara Kadefors mumlar något om att hon nästan kräkts på hotellet. Streetpotäten, asch poeten, Johannes Anyuru, två meter charmant paketerad förortscoolhet, säger sig ha varit lamslagen av nervositet hela färjeresan. Stentuffa Sanna Tahvanainen flackar vilt med blicken. Multibegåvade Leo Lundberg låser in sig i ett rum med sin gitarr och sin låda.
De är så nervösa.
Paradoxalt nog är det balsam för min själ. Och när kvällen rullar på med briljanta uppläsningar och klang och jubel blir mina handflator torra och lyckliga. Då är det lätt att komma ihåg varför jag tackar ja.
Det är för att jag älskar att bli tillfrågad.
Det är fint när någon vill ha mig.

Förra veckan träffade jag krönikören och författaren Bengt Ohlsson på tåget. Han skulle till Örebro för att läsa ur sin senaste bok ”Kolka” inför publik. Efter lite trevande jobbsmåprat vågade jag till slut fråga: ”Är du nervös för läsningen?”
Bengt tittade nästan förvånat på mig, gned skäggstubben och sa: ”Nervös? Ja, så in i helvetes.”
Underbart på något sätt.
Jag har faktiskt precis tackat ja igen.
Så plocka fram banjon, farsan. Vi ses i mars.