DELA
© Nya Åland

Dägä dägä dägä? Nej, jag vågar inte

Det är en dag som alla andra, jag sitter böjd över mitt tangentbord och är lagom. Jag knåpar ihop subjekt, predikat och objekt, slänger in ett eller annat adverbial, kryddar med lite kommatecken och paketerar till slut hela konkarongen i ett prydligt stycke. Det är det jag gör.
Men just den här dagen tittar jag lite noggrannare på stycket jag har framför mig på skärmen och blir arg.
Gud så fegt. Så oerhört trist, lagom och förutsägbart. Subjekt, predikat, objekt. Precis som det ska vara. Precis som det alltid är. Tvi vale.
Fylld av något slags trotsig iver slänger jag stycket jag skrivit och letar upp en M.A. Numminen-låt på youtube. Jag lyssnar koncentrerat, med halvöppen mun, på hans drapa:
Fienden i fosterlandet hoppar fram och ropar Dägä.
Dägä dägä dägä dägä dägä dägä dägä dägä.
Det är nästan hypnotiskt. Och det är, på ett väldigt otyglat och udda sätt, förbannat bra.

Några dagar senare kör min morgontidning en stor artikel om M.A. Jag läser och blir påmind om hans karriär, och imponerad. Karln har inte direkt gått några upptrampade stigar. Som ung, på 60-talet, uppträder han på en ungdomsfestival i Bulgarien med Sähkökvartetti – som både är ett band och ett elektroniskt instrument, byggt av någon ingenjörskuf på M.A:s begäran. Sähkökvartetti ger ifrån sig ohyggliga ljud och efter bara tio minuter börjar många av de 4000 i publiken fly, varpå festivalchefen kliver in och avbryter konserten.
I Jyväskylä sjunger han en text ur en sexualupplysningsbok, vilket resulterar i att arrangören bryter strömmen och ringer polisen.
Han har också sjungit in en kommuns verksamhetsberättelse på skiva. Inte direkt mainstream.
Det är ju så man borde vara. Som M.A. Inte så förbannat förutsägbar, lagom och vanlig (och det är jag ju, jag har till och med skrivit en bok om det). Men man vågar inte.
Eller för all del, som Andy Kaufman, den där besynnerlige komikern. Han stod inte och drog skämt på en scen – nej, när publiken bad honom göra den enda folkligt populära karaktär han hade, Latka från komediserien ”Taxi”, blev han trotsig och läste istället upp F. Scott Fitzgeralds klassiker ”Den store Gatsby”. Hela boken.

Kaufman turnerade också runt i USA och utmanade kvinnor på brottning. Han lockade med ett pris på 1000 dollar till den madam som kunde brotta ner honom. När han till slut utmanades av en uppretad manlig proffsbrottare, Jerry ”The King” Lawler, slutade det med bruten nacke och sjukhusvistelse. För Kaufman alltså.
Men vänta. Tio år efter Kaufmans död kom ett avslöjande: ”The King” var en nära vän till Kaufman. Hela brottningsgrejen var riggad, även om nackskadan påstods vara autentisk. Kaufman väntade alltså tolv år på sin punchline, och han var död när den kom. Underbara idiot. Så skulle man vara, inte sikta mot stjärnorna utan mot ett håll som ingen förväntar sig. Men man vågar ju inte.

Så: Subjekt, predikat, objekt, ett litet adverbial, foga ihop till meningar, tjolahopp, och så går det ännu en lagom dag.
Jag brukar drömma om Kaufman och Numminen när jag låtsas att jag vill vara rebell. Ni kanske drömmer om andra människor.