DELA
© Nya Åland

Ckål, era knösar!

God morgon! Antar att ni redan rapar champagne. Det är väl champagnefrukost alla dagar på Åland numera, och inte minst idag, dagen C. Som i Champagneauktion. Som i Ckål.
Det är så typiskt Åland. Att snubbla över ett gammalt vrak sådär, och så visar det sig att det är fullt av dyrbar, exklusiv, mirakelchampagne från Jesu tid.
Vraket kunde ha varit fullt av rostiga gjutformar, uråldriga, trista jordbruksredskap eller jättestora trälådor fyllda med lite mindre trälådor. Men det var det förstås inte.
Eftersom Åland är något av Nordens Alexander Lukas handlade det förstås om champagne – och inte vilken champagne som helst, utan så fin och högklassig att all annan champagne i hela världen ruttnade av skam när nyheten spreds. Det sade inte riktigt clicquot vid första ögonkastet, men bra nära.

Åh, vad den här champagnelyxen måste sticka i ögonen på utsocknes. Har ni tänkt på det? All lyx, all flärd, alla pengar. Inte minst de allra eländigaste inlandsfinnarna måste tycka att det är jobbigt. De sitter där i sina dragiga gamla masonitvillor i de finska skogarna och svär mellan löständerna. De har rekordhög arbetslöshet, Nokia går åt helvete, masonitplattorna har börjat krackelera och lederna värker.
Det är klart att de ifrågasätter den gudomliga orättvisa som sett till att bortskämda Åland – som påstås ha mest pengar, lägst arbetslöshet, lyxig tax free och miljontals soltimmar – hittade den där skumpan.
Man kan förstå att de svär, famlar efter flaskan med klart och längtar tillbaka till kriget. Och förresten är det ju bara brunbrända, rika fuskfinnar som dricker så fjolliga saker som champagne. Fuskfinnar med fina båtplatser, dessutom. Inte som i Maastamuuttokylä, där de förvarar sina gistna snurrebåtar på parkeringen bakom den nedlagda rörfabriken.

Näe. Alla har det förstås inte så eländigt, och alla är inte illvilligt inställda till den åländska framgången. Men håll med om en sak: Åland har matjord i fickorna. Som Alexander Lukas. Eller pojken med guldbyxorna – eller, för all del, spritbyxorna.
För det verkar ofrånkomligen vara så att spriten är vägen till åländsk välgång. Det är bara att inse att vårt öde är beseglat. Är det inte färjesprit så är det vrakchampagne. Försök hitta ett sommarevenemang som inte lutar sig mot alkoholförsäljning. Och Åland har ju både vingård och ölbryggeri. Skål och välkommen.

Jag själv har inga större problem med det. Däremot tycker jag nästan lite synd om nykterhetsivrarna på Alkoholand, förlåt, Åland. De kämpar i hopplös motvind. Men å andra sidan är de så få att man kan avfärda dem som lite smuts i statistiken. Dessutom: Gillar man inte glam och champagne kan man väl för fasiken flytta till Maastamuuttokylä.
När det blåser västerut sprider sig doften av åländsk framgång och nyöppnad vrakskumpa ända hit till Västerås.
Låt champagnepartyt rulla på. Ha det så trevligt, era knösar. Och låt oss för ögonblicket förtränga att antalet åländska champagnevrak kommer att vara tusenfalt fler i morgon bitti. Och att man i den där doften av framgång vid vissa tillfällen också kan skönja en liten dos sur uppstötning.