DELA
© Nya Åland

Att tiga är… svamp?

Det är rätt remarkabelt egentligen. Ju äldre människor blir, desto lättare verkar de ha att fälla överkroppen framåt och låta näsan möta skorna i ett slags 180-gradig fällknivsmanöver. Det är därför till synes orörliga äldre damer och herrar kan stå dubbelvikta i sina trädgårdar och ansa petunior på ett sådant sätt, att när man ser dem bakifrån ser de ut att sakna överkropp.

Den där mystiska vigheten-i-stelheten kommer gissningsvis med åldern. Kanske är det naturens och biologins sätt att säkerställa en åldrings överlevnad – hur gammal hen (japp, HEN!) än blir kan hen överleva genom att vika ihop sig på mitten och plocka bär – eller svamp.
Just det, svamp. Förekomsten av överkroppslösa dam- och herrstjärtar i svampskogen är mycket stor den här tiden på året. Själv vill jag verkligen inte plocka svamp. Dels på grund av den redan nämnda anatomiska övningen – och dels på grund av svampplockningens oerhört många löjliga inslag.

För det första har vi ju namnen: skäggriskor, skivlingar, soppar och trattar. Det låter som en släktfejd ur en barnvänlig fantasybok. Om någon av alla dessa svampvänner åtminstone vågade använda den tuffa latinska termen, ”jag går ut i skogen och letar fungi”, men nej, det är nästan om om de vill vara löjliga. Och som om det inte vore nog beväpnar de sig gärna med en liten, flätad korg innan de fäller ihop sig i någon skogsdunge och letar efter fuktiga, fingerliknande grejer med hatt.

Men det finns något ännu löjligare och det är att vissa kallar kantareller för ”skogens guld”. Snacka om missvisande. Ett kilo kantareller ligger idag på ungefär 20 euro. Men ett kilo guld kostar i runda slängar 32.514 euro, om man räknar med kursen som gällde i tisdags. Det är därför, kära svampvänner, som man inte förvarar svamp i Fort Knox. Det är därför varken Sveriges eller Finlands riksbank har besvärat sig med att skaffa någon svampreserv. Och det är därför det gamla ordspråket inte lyder ”morgonstund har svamp i mund”, för att inte tala om ”tala är silver, men tiga är svamp”. Kantarellerna kunde, om man ville vara riktigt snäll, möjligen kallas för skogens brons.

Och nu till det allra löjligaste. Det är nämligen så att när människor ”med svampögon” (alls ingen sjukdom, utan ett tillstånd som gör det möjligt att snabbt urskilja brunaktiga svampar i en ocean av brun mossa) har hittat ett svåråtkomligt och fuktigt ställe som är rikligt täckt med skogens brons – då vägrar de berätta det för någon annan. De går omkring i aggressiv tystnad och bär på sin kantarellhemlighet som vore den avgörande för rikets, ja kanske hela eurozonens, säkerhet. De skulle ta med sig hemligheten i döden om de kunde. Ibland smyger de ut nattetid för att kontrollera att ingen har upptäckt hemligheten, och om de ertappar någon med att plocka just deras kantareller, då känner de sig nödgade att ta till fysiskt våld.

Faktum är att det inte är älgjägarna som är farligast i skogen – det är kantarellplockarna. Akta er för dem. De kan se åldriga och dubbelvikta ut vid en första anblick, men de tvekar inte att döda om de måste.