Att konfirmera sig på åländskt vis
Konfirmationen var förr i tiden en rit in i vuxenlivet. På Åland gick unga pojkar till sjöss efter skriftskolan, medan flickorna blev pigor på någon bondgård.
Genom åren har deltagandet i skriftskolan på Åland legat nära hundra procent. Samtidigt har konfirmationen blivit satt på undantag i Sverige på bara en generation. Vad är det som har hänt? Och varför har den här traditionsvidriga utvecklingen inte nått Ålands altare?
När jag konfirmerade mig 1986 valde även 76 305 andra svenska femtonåringar att göra detsamma. Det handlar om 68,2 procent. 2015 låg den siffran på blygsamma 27,8 procent. Eller 28 694 konfirmander.
Betyder detta att 72,2 procent av de svenska sextonåringarna har missat avstampet till vuxenlivet? Herrens tukt och förmaning!, som min mormor hade utryckt sig. Mormor, som också klargjorde att man minsann inte fick ta nattvarden förrän vid konfirmationen.
I min sons klass i Stockholm är han den enda som konfirmerar sig. Och han gör det inte ens i Sverige, utan i Mariehamn. I dag har så dagen kommit då han traditionsenligt belönas med sin första nattvard.
Inför ceremonin besökte vi en konfirmation i Stockholm, där en ensam konfirmand stod vid altaret. Prästen berättade att det hade förekommit en hel del ifrågasättande av Guds existens på lägren, vilket också var bra.
I min bekantskapskrets vet jag bara av en som inte konfirmerade sig. Det var min sons pappa. Han lämnade lägret i affekt när prästen förbjöd hårdrock på lägret. I övrigt satt alla respektfullt och undvek alla eventuella bryderier om Guds vara eller icke vara. För oavsett orsaken till att jag satt där, vare sig det handlade om ett genuint intresse, presenter, släkten eller av tradition, så hade jag trots allt valt att konfirmera mig. Varför skulle jag då sitta där och häda?
Min son har under en vecka deltagit i skriftskola på Lemböte lägergård. Jag kan ha fel, men jag har jag svårt att tro att det har förekommit något livligt ifrågasättande av religionen, förutom i stängda rum om kvällarna. Åtminstone betvivlar jag att den kroken lyfts upp av prästen i dag. För på Åland härskar fortfarande den disciplin som konfirmationsundervisningen i Sverige har tappat bort. Och kanske är det just den som håller i svetteduken och torkar bort fostervattnet bakom örat på våra femtonåringar.
