DELA
© Nya Åland

Att äta bland fula människor

Ett hotell någonstans i Sverige. Tidig morgon. En konferensgrupp står i lobbyn och för ett lågmält men oroligt samtal. De har precis fått reda på att en person i sällskapet har körts till sjukhus med blindtarmsinflammation. Inget dödligt, mannen är utom fara, men en viss ängslan präglar ändå samtalet. En kvinna utbrister gällt: ”Nu missar han ju hotellfrukosten! Hotellfrukosten är ju så härlig!”
Frukostpåminnelsen vänder sällskapets humör i ett huj. Under muntra rop om ”mortadella” och ”äggröra” slinker de snabbt in i hotellets matsal.
Åtta av tio resenärer tycker att frukosten är hotellvistelsens höjdpunkt, visar en undersökning gjord av ett resebolag.
Helt obegripligt.

Som ni vet är de allra flesta människor fula på morgonen. Speciellt hotellgäster, eftersom de sannolikt har ägnat kvällen före åt alkohol, stora köttstycken, dans på hög klack, rummel på rummet, fulgrogg klockan 04.36 och kladdig, ovärdig petting cirka 22 minuter senare.
Om man radar upp hotellgäster i valfri frukostmatsal kring sisådär halv nio på morgonen hittar man med lätthet följande obehagliga attribut:
Öppna sandaler med spretande gula tånaglar, spruckna läppar med dinglande skinnflikar, gult mojs i ögonvrån, en tombola av mag-gaser som generat sipprar ut under storblommiga klänningar och kakishorts, syrlig lukt av parmesanhäl och lädersko, och skjortor med armhålepatina. För att inte tala om alla morgonandedräkter som blockerar vägen till kaffebryggaren. Och alla dessa vilsna näshår i smöret.

350 morgonfula människor står alltså och trängs och smygrapar medan de fingrar på cognacsmedwursten, baconskivorna, äggröran, osten, melonskivorna, juicen och senapen. Med sina pettingfingrar.
Och vad är det man äter då? Tja, precis samma saker som man äter till frukost hemma, plus några skivor av någon frukt man aldrig orkar köpa själv – i en mängd anpassad för 350-500 personer. Så det kan ju inte vara exklusiviteten som får folk att sava över hotellfrukostarna.

Det finns egentligen bara ett enda argument som talar för hotellfrukostens segertåg – och det är att den oftast ingår i priset. ”Gratis är gott”, som du brukar säga.
Det är därför du står och köar bakom ett levande munsår med chipsflagor i håret. Det är därför du lassar på minst dubbelt för mycket att äta på brickan, som du sen dammar ner i bordet bredvid din morgonsura partner. Sen goffar du under tystnad medan du glor på de andra hotellgästerna och undrar vem som har legat med vem och varför de är så fula. Merparten av maten lämnar du orörd på brickan.

Åtta av tio hotellgäster dyrkar hotellfrukosten.
De fattar inget.
Det är ju på rummet den riktiga hotellmagin uppstår. Då man ligger i lugn och ro på sin styvt bäddade säng och skruvar korken av en tvåcentiliters flaska med gin för 50 euro, trots att man vet att minibarnotan kommer att göra att man inte har råd med taxi hem från flyget. Man får väl sno en cykel, men det skiter man i, för man bor på hotell och då vill man känna sig lite exklusiv, ha lite dyra vanor i sitt sorgliga liv. Vara lite rockstjärna. För en gångs jäkla skull.
Frukosten äter man på en 7-Eleven. I fred.