Är vi inte framme snart?
Man stoppar i sitt kort i bankomaten. Man ser hur det dras in i springan och så räknar man … ett … två … tre.
Om det inte har hänt något efter tre sekunder, om man inte får chansen att slå in sin kod, då blir man otålig och börjar trumma med fingrarna på knappsatsen, och går det tre sekunder till, då börjar man prata med automaten, nååå … kom igen då … KOM IGEN DÅÅÅÅ …
Går det tre sekunder till utan att något händer höjer man rösten till ett förnärmat VANUDÅ och börjar se sig omkring för att se om någon annan bevittnar den ohyggliga och omänskliga behandling man blir utsatt för. Hörni, kolla här! Tio, femton sekunders väntan innan jag får slå in koden, hallå, KAN NÅGON RINGA GENEVEDOMSTOLEN!
Så är det numera. Vi har inget tålamod.
Det kom ett par studier häromdagen, det gör ju det rätt ofta numera, som hävdar att vi bli egoister av våra telefoner och deprimerade av facebook.
Det är väl klart som fasen att man blir egoist och deprimerad av sin smartphone och av facebook, det säger sig självt. Man borrar ju ideligen ner sin blanka panna mot den där blanka skärmen för att kolla ifall någon älskat det man skrivit på fejan, och om de inte älskat det fylls man av osäkerhet, tvivel och vämjelse och skriver ett inlägg till, lite mer tillspetsat den här gången, och sen lutar man sig bakåt, blundar och hoppas, och om ingen älskar det man skrivit då heller, då är det klart som fan att man blir deprimerad.
Och medan man gör allt detta koncentrerar man sig så hårt på sin smartphone och på facebooksidan att det skulle kunna utbryta en spontan liten riddartornering i ens vardagsrum utan att man märkte det.
Men skit i egoismen och depressionen nu. Vi är ju ändå alla mer eller mindre egoistiska och deprimerade.
Nej, det är tålamodet, eller snarare vår totala brist på det, som är den jobbigaste följden av vårt turbo-3G-LAN-1000 Mbits-uppkopplade liv.
Om något dröjer mer än tio sekunder blir vi otåliga och förbannade.
Vi är så fruktansvärt bortskämda.
Komikern Louis CK säger det så bra i en intervju i Conan O’Briens talkshow: Allt är fantastiskt nuförtiden och inte en jävel är nöjd.
Han ger ett exempel: Det sitter en kille på ett flygplan. Han har precis fått reda på att WOW, det går att surfa på internet under långflygningar. Häftigt, tänk vad de hittar på nuförtiden!
Trettio sekunder senare är samma kille skitförbannad för att uppkopplingen är långsam.
Det är ju så. Om forskare uppfann en tidsmaskin som på två ynka minuter kunde ta oss till Jesu födelse eller spanska inkvisitionen, då skulle vi tycka det var så otroligt häftigt – en gång.
Den andra gången skulle vi tappa tålamodet efter en minut. Den tredje gången skulle vi klaga högljutt på de ”idiotiska klåpare som byggt världens långsammaste tidsmaskin”.
Den fjärde gången skulle vi dunka på displayen med knutna nävar och undra HUR I HELVETE DET KAN TA TVÅ MINUTER ATT ÅKA TILL 1984 NÄR DET TAR LIKA LÄNGE ATT ÅKA TILL ÅR NOLL!
Det är bara att inse: en hel snabbuppkopplad vuxenvärld har förvandlats till de där griniga ungarna i baksätet som var tjugonde sekund öppnar sin snoriga trut och undrar:
Är vi inte framme snart?
