Är jag en läsvärd bok?
”Välj mig: Jag är ett bra parti” pep en bok till mig från en av hyllorna på Mariehamns Stadsbibliotek.
Den stod där och var en blyg bokrygg bland andra bokryggar, som inte var lika blyga. Det kunde ha varit lätt att gå förbi, ty denna försynta (desperata?) vädjan var allt den hade. Snälla, snälla välj mig: Jag är ett bra parti%u2026
Lite som den där boken på biblioteket känner jag mig nu. I mitt nya liv i bokhavet, nej i folkhavet Berlin. Jag är sannerligen en i raden bland andra: på tunnelbanan, i klassrummet, i matkön. Vad mer är: jag är en tyst en i en rad bland andra där de flesta pratar.
Exempel ur exillivet: Onsdagmorgon, Friedrich-Meinecke-Institutet kl. 08.15. Trettioåriga kriget som mediehändelse.Vi sitter uppradade i rader igen, som pärlor på band, som hönor på pinnar, knappar på kappan. Vi interpreterar flygblad från 1600-talet. Och alla pratar på såklart och presterar. Lokalen fylls av tyska ord, som dansar ringdans ut ur deras munnar. Och jag säger ”deras”, eftersom det verkligen inte är mina ord som här rör på benen. Nej, mina tyska ord är stelopererade, går på kryckor och haltar. Trycker sig mot väggen, svängom-rummet är ack så snävt. Jag gömmer munnen i munktröjan och skäms. Kramar kaffekoppen hårdare, det känns lite bättre då, jag ser liksom upptagen ut.
Plötsligt ställer sig en fråga upp inuti mig, eller nej, den räcker upp handen, utanför mig, och den frågar frågvist på frågors vis:
– Fröken, vem är man egentligen utan sitt språk? Hur kan jag förmedla vem jag är, utan orden? Och fröken svarar strängt:
– Din dumma Fråga, du är ingen utan orden.
– Men jag är ju ett bra parti%u2026
– Du är tyst i klassen!
Och hon går förbi.
Ja en oläst bok i hyllan är jag nu. En ordlös bok.. vad är det? Vad handlar jag om? Vad var jag förut? En roman eller en thriller? Diktsamling eller veckotidning? Uppslagsverk eller seriemagasin? I den obarmhärtiga konkurrensen på bokmarknaden, satsar jag mycket på några få (inbillat säkra) kort: Plötsligt har pärmbilden blivit än viktigare än vanligt (hårkur, nya skor, sidensjalar). Och baksidestexten (Jag läser historia, jag skriver, jag tycker om musik). Men framförallt den slagkraftiga titeln (Välj mig: jag är ett fasansfullt bra parti).
Till min stora lycka går inte alla förbi. (Jag borde bli reklammakare!) En och annan stannar till och förbarmar sig över mig och mina simpla knep. Lyfter ner mig från hyllan, öppnar mig och bläddrar. Jag bävar under den granskande blicken ”Ursäkta mig, lite stel i bokryggen, inte lusläst på länge”. Och jag stammar fram att ”Formmässigt är jag rädd för att jag brister%u2026”. Ja, jag fnittrar nervöst att ”Förlåt mig mina upprepningar, grammatiska klavertramp och felstavningar” och fortsätter med ett ”Ha bitte, bitte lite tålamod”. Ta på er de snälla ögonen, ber jag, ”För att det lönar sig%u2026menar jag.. att välja mig, menar jag%u2026för jag tror att jag är%u2026ett rätt så bra%u2026 parti.”
Ändå?
