DELA
© Nya Åland

Ankan och Tigern förenade oss

På 50- och 60-talet, då mamma och pappa var unga, då umgicks de över generationsgränserna. De kunde ta en korg öl och en gitarr och gå hem till en kompis, och sen hade de roligt – trots att kompisens föräldrar var med. De kalasade och pratade och sjöng. Tillsammans. Kan ni fatta?

Men rätt snart började våra breddgrader nås av våg efter våg av ungdomskultur, företrädesvis från USA och England. De unga hittade egna uttryck, egna intressen, egna frisyrer. De blev ungdomar. De och de vuxna gled isär.
Exakt hur mycket de gled isär på bara några år stod klart för mig när jag förra veckan, på Youtube, snubblade över några gamla nyhetsinslag från Aktuellt.
Det första inslaget är från 1979. Ämnet är farlig film i allmänhet och John Travolta i synnerhet. Inslaget påannonseras av stenfejsade nyhetsankaret Lars Orup med orden: ”Ungdomar bör förmås att hålla sig borta från att se filmer som Grease och Saturday Night Fever. Det tycker en arbetsgrupp inom statens ungdomsråd.” Sen följer ett reportage om Travolta. En allvarsam man från ungdomsrådet förklarar att ungdomarna givetvis själva får välja vilka filmer de vill se, så länge de inte väljer Travoltas filmer, eftersom de är kommersiella och moraliskt tvivelaktiga.
Under intervjun framgår det tydligt att ungdomsrådsrepresentanten inte ens befinner sig i samma solsystem som de ungdomar som han tror sig jobba för.

Det andra inslaget är från 1986 och handlar om ungdomsvåld. En reporter med det oklanderliga namnet Ingeleif Öhman förklarar först att slagsmålen minsann var hederligare förr när ”hjältarna hette John Wayne, eller kanske Gary Cooper”. Han gör sen en rätt bisarr intervju med två ökända tonåriga våldsverkare i Kungsträdgården i Stockholm.
Slagsbultarna har långa pudelfrillor, ärmlösa linnen och mjukisbrallor (en av dem heter för övrigt Paolo Roberto) och de är påtagligt ivriga över att få tala om karatesparkar på bästa sändningstid. Och när Ingeleif avlossar sin Tunga Samhällsfråga: ”Är det inne på nåt vis, att kunna göra en bra spark?”, då ser man hur det riktigt glimrar till i Paolos ögon – ”är den här snubben på riktigt?” – innan han finner sig och ger det svar som vuxenvärlden väntar sig att han ska ge: ”Det är ballt att slåss. Det är ballt att slåss snyggt. Det är ballt att slåss brutalt.”
Förmodligen jublar Ingeleif i sitt inre. Han har bevisat det: Vuxna är från Mars, ungdomar från Venus. Aldrig kan de tu mötas igen, som de gjorde på 50-talet.

Eller kan de? Jag tror det. I förrgår upplevde jag något som tyder på det. Det skedde kring ett middagsbord i Boden. Där satt en tvär 75-årig kärring från Jokkmokk, en ”Stockholmsjournalist” på 38 (jag), min hustru, några finniga Norrlandsdrasuter på 16-17 och ett gift par i 55-årsåldern. Och vi umgicks! Vi talade om Elin och Tiger, vi pratade om Ullared-Morgan och vi pratade om Anna Anka.
Alla kring bordet hade något att tillföra diskussionen. Vi förenades av ett intresse för lyteskomisk reality-tv och sunkigt skvallersug. Vi möttes över generationsgränserna, som en enda stor, dum, tv-skadad familj.

Det är kanske där generationer ska mötas i framtiden: kring våra lägsta instinkter. Är det inte vackert så säg.