DELA
© Nya Åland

Allt ordnar sig

Min mamma blev av med sina kreditkort för någon vecka sedan.
Ingen större grej kan man tänka, det drabbar ju tiotusentals kortinnehavare varje år, Finland är ju ett av världens mest kreditkortstäta länder. Vi har drygt 10 miljoner kort och gör 740 miljoner kortköp per år.
Allt löper som smort.
Tills korten är borta.
Då kommer paniken.
Torr i munnen och med bultande hjärta letar man överallt innan det är dags att ringa och spärra. Ibland hittar man korten några minuter efter samtalet.

Och sen följer några veckor i osäkerhet; har någon slem tjuv hunnit köpa stereoanläggningar och TV-apparater innan kortet spärrades?
En gång i början av 1990-talet – herregud, det är ju redan 15-16 år sedan! – festade jag runt i Helsingfors och vaknade på morgonen utan kreditkort.
Snabb liten panik innan jag kom ihåg att jag köpt några drinkar och lämnat kortet i baren för eventuellt nya beställningar.
Det låg alltså i tryggt förvar. Jag var inte orolig.
Ett litet problem var dock att jag skulle åka till Tallinn samma dag. Krogen öppnade inte förrän klockan 12 och färjan gick tidigare.
Nåja, jag hade ju min arbetsgivares kreditkort att nalla på, ingen panik.

Efter en natt på hotell Viru i Tallin beställde jag en chaufför som skulle köra mig till Riga. Han jobbade för hotellet och allt gick på hotellräkningen.
Jag iväg, halvsovande i baksätet på den nya Audin som tog mig till Lettlands vackra huvudstad.
Jag installerade mig på hotellet i Riga, duschade och och klädde upp mig lite inför en god middag i det nyrenoverade hotellet.
Då märker jag att även min arbetsgivares kreditkort är borta.
Det ligger i hotell Virus reception!

Vad gör en ung – okej, yngre – man i Riga, nyduschad, finsvidad och hungrig men med en skrynklig 20-marksedel som enda tillgång?
En man som dessutom ska flyga till Helsingfors nästa dag? Och som inte har betalt flygbiljetten, för att inte tala om hotellnotan?
Ja, vad gör man?
Jag gick ned i hotellbaren och tog en drink.
Skrev upp den på rummet.
Sen åt jag en brakmiddag och gav 20-marken i dricks åt servitrisen. Middagen satte jag på rummet.
Kaffe och avec i baren. Notan på rummet.

Då, i det ganska internationella folkvimlet i baren, dyker en svensk upp.
Jag har träffat honom några år tidigare, på ett annat hotell i Riga. Han är affärsman.
Och, han äger hotellet där jag bor!
”Det där är inget problem, du får låna pengar av mig. Kom med här”, säger han.
Och så går vi upp till hans rum. Han öppnar en garderob där det står stora plastkassar fulla av sedlar; svenska kronor, dollar och åter dollar samt tyska och finska mark.
”Ta några tusen dollar så kan du slå runt i kväll”, föreslår min välgörare.

Försiktigt lånar jag 500 dollar. Det räcker till hotell, drinkar och mat och till flygbiljetten hem.
Något år senare döms min välgörare för skattebrott. Han har undanhållit moms.
Tanken slår mig att det kanske var momsen som låg där i garderoben i Riga?
Väl hemma hämtar jag mitt eget kreditkort som hela tiden legat i ett glas i baren i Helsingfors. Arbetsgivarens kort spärrades och jag fick ett nytt.

Mamma har också fått nya kort.
Ingen slem tjuv hade varit framme.

Allt ordnar sig.

Som det brukar