DELA
© Nya Åland

Alkohol–Fiske 11–0

Överflygningsporr. Det är ordet som långsamt formas och till slut poppar upp i min skalle när jag ser reklamfilmen om Åland, den där nästan berömda som ska visas ombord på flygbolaget British Airways långflygningar.

Överflygningsporr,
för aldrig förr har väl en filmmakare flugit över så många grejer med en kamera. Om det sker med en kameraförsedd drönare eller en helikopter eller en zeppelinare, det har jag ingen aning om – men GUD vad det flygs över grejer i den där filmen. En vindpinad kobbe? Flyg över den och filma. En strand? Flyg över den också. Ett hotell? En segelbåt? En blond kvinna som älgar ut på en altan? Lite slumpmässigt utvald röd granit? En ensam, sorgsen tall? Flyg över och filma skiten. Och lägg in lite Game of thrones-liknande musik i bakgrunden också, med stråkar och basuner, så att tittaren verkligen, VERKLIGEN, förstår att vyerna som filmas från ovan är pampiga.
Vi fattar, jag lovar. Åland är, som man säger på ön, ”lite satans pampigt” sett från luften.

Men från en annan vinkel ser det lite annorlunda ut. Till exempel från en lägenhet i Stockholm, där jag sitter och pratar med pappa. Pappa gillar att prata om vad som ska hända Sedan – i betydelsen när han har ”gått ur tiden”. (Ibland kan jag tycka att han är lite väl ivrig att ta upp det där samtalsämnet. Som när man pratar om en bra film som man har sett och han på nåt jäkla sätt lyckas lirka in samtalet på hur många bra filmer han kommer att missa Sedan, efter, ja, ni vet.)

Nåja, hursomhelst,
vi sitter i den där lägenheten i Stockholm och vrider och vänder på begrepp som arvsskatt, gåvoskatt, hembygdsrätt, sommarstugetomt, etcetera, och försöker klura fram den smartaste lösningen på hur jag egentligen ska göra Sedan (se ovan) för att kanske kunna ärva eller behålla någonting på Åland. Utan hembygdsrätt. Det verkar snårigt. Och det känns orättvist.

Jag som
har haft bustajta band till Åland hela mitt liv, jag som kört 86 000 varv runt Nygge, bussplan och hamnen, jag som har stått och kissat med mellanölsfluffiga vänner på Badhusberget och samtidigt sjungit Ålänningens sång, jag som senast för några veckor sedan stod vid en snålblåsig och regnjävlig fotbollsplan och tittade på systersonens fotbollsmatch, som vilken ålänning som helst – varför känns det som om Åland välkomnar mig lite med armbågen?

Åland, som
inte direkt växer så det knakar (0,7 personer per år eller vad det nu är) och som har en bedövande vacker skärgård som är så tom på liv och rörelse att en icke insatt undrar vilken stam av ebolaviruset som härjat där – varför är Åland så kinkigt med folk? Den där filmen som vill locka människor till öriket, både som turister och som bofasta, glömmer liksom bort att nämna det finstilta. Men å andra sidan, hur sexigt skulle det vara med en överflygningsscen från ett byråkratkontor på Självstyrelsegården?

En annan
sak: Under filmens tolv minuter ser jag inte en enda fisk. Jag trodde att fiske fortfarande var het skit på Åland. Å andra sidan skålar de blonda, vackra, vittandade statisterna i vin eller öl elva gånger, så det är väl nya tider nu.
Fast ändå inte.