DELA
© Nya Åland

Älgarna demonstrerar?

Älgarna demonstrerar! Älgarna har fått nog. Älgarna vill ha frihet! Här i sin egen skog. Fin bit det där. En populär låt i alla fall när jag gick i gymnasiet; bland mina vänner. Fin bit det där. Med älgarna. Första maj har passerat ännu ett år. Och det börjar bli några år sedan jag demonstrerade sist.
Om man nu inte ska räkna en snabbvisit i Köpenhamn tidigare i år när jag faktiskt stod mitt i en demonstration (den var i och för sig stor och svår att undvika) för ungdomshuset i staden; ungdomshuset som i och för sig också redan var rivet. Men det var en fin demonstration det där. Kreativa och fredliga demonstranter (:trots allt danskar förstås), galen polis, några fotografer, några journalister, en rädd jag, en rädd norska, och vår glada entusiastiska danska väninna.

– Ska vi inte stanna kvar och demonstrera?!
– Njae%u2026 Sa jag.
– Njae%u2026 Sa norskan.
– Ska vi inte gå nånstans och dricka kaffe istället?

Varför har man blivit så fruktansvärt löjligt fånigt feg? Så rädd för att hamna i trubbel, konflikter eller bråk så att man avstår en fredlig demonstration? Nämen vi var ju i Danmark och vi hade ju faktiskt hört att det var känsligt med folk från andra nordiska länder som kom dit och visade upp sig och trodde de hajade läget.
Men seriöst%u2026 Vad trodde vi skulle hända med oss den där dagen? Jag inser det nu. FEGHET!

Situationen med ungdomshuset var pinsam. Jag insåg det sen. Man hade låtit en frikyrklig, äldre dam (med pengar) fått säga sitt. Med besked. Ungdomarna hade man lyssnat på%u2026 Ungefär inte alls. Och debatten blossade upp.
Danskarna är ett folk som kan det där med att demonstrera. Debatten var högst levande när jag befann mig i landet. Min danska väninna Anne förklarade att detta nog var en av de största demonstrationerna i Köpenhamn, åtminstone de 10 senaste åren. Den var stundvis aggressiv, stundvis desperat bedjande, och stundvis också alldeles alldeles underbart kreativ och nyskapande. ”KULTUR ÄR NÅGOT SOM KÖPES FÖR PENGAR!” ”KULTUR ÄR TILL FÖR DE RIKA!”

Stod det på stora plakat som åkte runt med häst och vagn på Köpenhamns gator tillsammans med några tjejer uppklädda i pälsar, glada i hågen, och med cigarrer mellan läpparna. Deras ungdomshus hade rivits. Ungdomshuset som bara hade funnits där, till för alla, i evigheters evigheter. (Ja, inte längre då men) Danskarna, de sa i alla fall vad de tyckte.
Jag hade kunnat vara en del av denna historiska händelse. Det var jag inte. Jag satt och drack kaffe på ett café i närheten. Man ska inte underskatta betydelsen av att uttrycka sina åsikter.
Det gjorde jag den dagen. Jag satt på ett café. Och inte vet jag. Förlitade mig på att älgarna, kanske demonstrerade, istället för mig.