Åländskhet = social fobi?
”Le en smula”. Den kampanjen minns vi ju, eller hur? Det var på 80-talet, tror jag, som vi ålänningar uppmanades att försöka vara lite trevligare. Mot folk i allmänhet och turister i synnerhet.
Jag kan inte tänka mig annat än att kampanjen floppade.
Att få en ålänning att le på beställning är nämligen lika lätt som att övertala en taliban att fläta sitt skägg och pryda det med röd-vit-blåa rosetter. Ålänningar ler inte i onödan mot folk de inte känner, det vet vi ju alla. Inte gratis i alla fall. Visst, vi kan grina illa, sådär lite av obehag, ungefär som när man kisar mot solen eller drabbas av plötslig smärta. Men ler mot okända gör vi helst inte. För vi är ju faktiskt, rent ut sagt, ett jävligt kantigt folk.
Kantigheten har vi fått bekräftad helt nyligen, i Ålands fredsinstituts rapport om ålänningars attityder mot inflyttare och invandrare. Jag har läst delar av den och en aggressiv journalist hade utan tvivel kunnat slå upp den stort: ”Skitsvårt att bli en del av det åländska samhället” hade varit en tänkbar rubrik. Ord som ”rasism” hade kunnat användas, i alla fall om journalisten hade varit lite kvällstidningsorienterad.
Men den enda rubrik jag har sett om rapporten handlade om att det nog är ”viktigt att kunna svenska” när man bor på Åland. Och i en liten undanskymd bisats någonstans konstaterades att vissa ålänningar möjligen har en lite småtrist attityd till vissa typer av utlänningar, men vi är ju i alla fall bättre än de rasistiska finnarna, så hipp hipp hurra för oss, som är ganska ickerasistiska!
Men innerst inne vet vi ju: Vi ÄR ett kantigt jävla folk. Tecknen finns i var och varannan researtikel om Åland: ”Ålänningar är svåra att komma in på livet”, brukar det stå. Vad är det, om inte ett trevligare sätt att säga att många ålänningar är lika socialt intagande som betong?
”Ålänningen kan vara butter och avogt inställd, men vinner man hans eller hennes förtroende har man en vän för livet”, brukar det också stå. Vilken klyschpralin! Vad är vi – vargar? Som ny på Åland ska man väl för fan inte behöva stå och gnida sig mot en vresig Kumlingebo i ett helt decennium, tills han till slut möjligen grymtar något otydligt och motvilligt accepterar en i flocken? Det låter ju helt sinnessjukt.
Dessvärre tror jag inte det är helt osant.
När jag pratar med svenska vänner som periodvis bott på Åland dyker samma slutsats upp oroväckande ofta: Ålänningar är trevliga – men det är skitsvårt att komma in i gemenskapen. Till och med som bleksiktig medelsvensson med ironisk t-shirt och Ikeafärgade värderingar är det svårt.
Det är för uselt. Vi måste skärpa oss. Vi är en hårsmån från att – officiellt – utnämnas till Östersjöns eremiter: ett introvert folk som bara vill vara i fred, som likt en grälsjuk granne står ute på gården och krattar löv på ett aggressivt sätt, och sen stirrar och grinar illa när någon främling passerar på trottoaren.
”Men det där karga, det där kantiga – det hör ju åländskheten till!” säger nån.
Jag tvivlar på det. Det låter inte som åländskhet. Det låter som social fobi.
Det kan omöjligt vara samma sak.
