DELA
© Nya Åland

KRÖNIKA: 27 år och oförsäkrad

Fyllde 27 förra veckan. Japp. Det hände.

Hade tänkt jag skulle vara gift vid 27. Låt oss alla ta en stund och skratta åt den tanken. Istället vaknar jag morgonen efter mitt födelsedagsfirande och inser detta:

Jag är för tillfället evighetsstuderande, jag bor inneboende i en förort till Lund där jag har tillgång till ett kök som en gång var en skrubb och som inte tillåter två normalstora (tur att jag bara känner vänskapliga känslor för vertikalt utmanade) människor att koka gröt på samma gång (spelar egentligen ingen roll eftersom båda plattorna ända inte kan vara igång samtidigt). Jag äger inget annat än studielån, en gammal gitarr som måste stämmas var tredje låt, ett antikt spegelbord som jag belastat min brors garage med och tre lådor engelskaböcker från lågstadiet.

Jag har nu kommit till den åldern att jag borde sluta vara förskräckt när mina jämngamla annonserar att de ska få smått. “Herregud, barn ska inte få barn!” är min primala reaktion innan mina skrumpnande äggstockar förtvivlat protesterar. Jag brukar lugna dem med att genomsnittsföderskan i Stockholm är 38. Av någon anledning biter det inte alls. Det leder till ett kaos där de börjar springa in i varandra, krypa in i hörn och ligga skakande i fosterställning.

Det enda jag har i matväg är en skål mögliga bönor i kylen, en halväten påse tortillachips och tre bitar regnbågstårta från kvällen före. Nedre våningen ser ut som ett slagfält där 17 sexåringar dragit fram. I bakhuvudet har jag en ångestgnagande vetskap om att jag har exakt fyra ogjorda uppsatser som antagligen borde avklarats långt innan det första av tvivelaktigt många glas rödvin inmundigades tvivelaktigt tidigt under gårdagen.

Jag kommer ihåg att mina studiestöd fortfarande inte godkänts och sommarpengarna kan ha spenderats på – återigen, ser ni en trend här nu? – rödvin. Jag inser att min Ömsen ungdomsrabatt gått ut och för att citera en vän som gått igenom samma kris ”jag kommer nu gå oförsäkrad då jag är inkapabel att fatta vuxna beslut om ny försäkring”.

Jag ser på kylskåpet att det är min tur enligt städschemat att tvätta toaletten.

Just det, jag ska visst skriva en magisteruppsats också? Och vid något skede bli en anständig, skattebetalande människa? Herregud, vill jag ens ha barn? Och vad hände med resa-jorden-runt-planerna? Och vad var det där? Var det ljudet av icke-investerade pensionspengar?

Och just när de sista spillrorna av 26-åriga Heidi i andnöd börjat rita visionboards på väggarna med kryddig nudelsås och besudlat alla ”att-göra-listor” i lägenheten, då stiger 27-åriga Heidi in. Med all sin nyfunna vinvisdom. Hon sätter sig i soffan, ser sig omkring på kaoset (både det fysiska, andliga och mentala) och istället för att överrumplas av den återkommande 20-plus ångest-golden-retrievern som jämt vill att man ska kasta dreggliga bollar, så säger hon till ungdomsrabatt-Heidi: ”Det är okej. Allt är okej.”

Med sin enhörningstoffla puffar hon lite smått på alla ”måsten” och ”borden”. Istället drar hon fram en rosa yogamatta och häller upp det sista av rödvinet. ”Sitt. Andas”.

Så jag sitter. Andas. Tar en klunk. Och tänker: ”Vem behöver egentligen vara försäkrad?”