Vitsvanshjortens framtid på Åland
Frågan om huruvida vitsvansen ska regleras med enbart jakttid, eller om den skall regleras med både jakttid och licens, är en aktuell fråga.
Vitsvanshjortens härstamning känner väl de flesta till vid det här laget, men jag vill ändå helt kort berätta litet om artens historia och utbredning.
Det var en grupp amerikafinländare i Minnesota i USA som 1934 skänkte åtta vitsvansade hjortar till Finland. Under båtresan omkom tre av djuren så hela avelskapitalet består av endast fem individer. Att hjortarna trots det begränsade genmaterialet inte visat några tecken på inavel är mycket anmärkningsvärt. Inte heller medförde hjortarna den fruktade Nordamerikanska hjärnhinnemasken, vilket vi på 1970- talet trodde och som var orsaken till att vi från början hade jakttid på arten hela året.
Vitsvansen förekommer nu i kraftiga stammar i södra och västra delarna av vårt land och dessutom har den invandrad till Åland via Åbolands skärgård och de senaste åren har det i Brändö och Kumlinge fällts omkring ett hundratal hjortar varje år. Spontant förekommer den i USA, Kanada, Mexiko, Brasilien, Ecuador och Bolivia.
Den har införts förutom till Finland även till Nya Zeeland, Slovakien och Tjeckien. Det totala antalet vitsvansade hjortar beräknas just nu uppgå till drygt 30 miljoner individer.
Vitsvansen är en livskraftig art med bra förmåga att anpassa sig till olika habitat. Den har god förökning och tål ett högt jakttryck. Den är en bra simmare och rör sig därför obehindrat i skärgården. Den förorsakar skador på skogen och den betar på i stort sett alla typer av jordbruksodlingar. Vid riklig förekomst kan den utföra betydande skador.
Med nuvarande spridningshastighet kommer vi troligen att ha vitsvansar i alla kommuner inom något årtionde och nu har frågan om hur jakten skall regleras blivit aktuell.
För närvarande har vitsvansen jakttid som sammanfaller med älgens, men utan licens regler och skytteprovstvång och det är av allt att döma ett bra val. Jakten har fungerat utmärkt och jaktuttaget har hela tiden legat i underkant av artens produktion och något behov av att införa licensjakt på vitsvansen finns därför inte.
Jaktuttaget regleras av jakträtts innehavarna, utan den onödiga byråkrati som ett licensförfarande medför. Licensansökningarna och behandlingen av dem är ingenting annat än onödig byråkrati, där tjänstemän sitter och vänder papper i onödan och att utöka licensbyråkratin med ytterligare en viltart är därför ingen bra bestämmelse.
När jakten på älg och rå var ny och jägarna var ovana att jaga dessa viltslag på 1960 och 1970 talen, fanns det ett visst behov av styrning som motiverade licenstvånget. Men att påtvinga dagens kunniga jägarkår licens för jakt på vitsvanasad hjort är onödigt.
Dagens jägare vill inte skada viltstammarna vilket tydligt framgår av det sätt jakten på vitsvanshjort utan licenstvång har bedrivits i Brändö och Kumlinge. En friare jaktform, utan onödig byråkrati, ger dessutom möjlighet till en selektiv lokal jakt i områden där odlingar riskerar att drabbas av skador.
Då räcker det med ett telefonsamtal till den lokala jaktledaren, för att flera djur skall bli fällda i just det område som hotas av skador.
Jag är medveten om att jägarna på fasta Åland inte gillar mitt förslag. De tycker att vitsvansens spridning går för långsamt och att en begränsning av jakten i skärgården genom licensförfarandet skulle påskynda spridningen. Jag anser att det finns alla skäl att skynda långsamt och låta arten utvecklas naturligt och utan vår påverkan.
Låt det ta sin tid och följ noga med de biotiska effekterna, det vill säga hur de andra hjortdjuren påverkas av den nya arten. Ingen vet ännu om våra marker kan föda tre hjortdjur och vi vet inte hur trafiken kommer att påverkas. Om vitsvansarna blir talrika måste vi kanske bygga viltstängsel längs alla huvudvägar?
Alla behöv tid att anpassa sig till en ny viltart och inte minst jord- och skogsbruket som skall föda invandraren bör få tid på sig att lära och se vad det innebär med ytterligare ett hjortdjur på listan över hungriga matgäster i odlingarna.
Jens Harberg
