Vilken glad överraskning
Jag har läst St Olof, åländsk årsbok för kyrka och kultur.Vilken glad överraskning! Allt som står där är mycket läsvärt men jag måste ändå betona de två sista artiklarna, så väl underbyggda. Efter att ha läst dem dansade jag en dans till Guds ära på golvet medan katten, inte ovanligt, med stora ögon undrade vad som nu tagit åt matte.
Mammas berättelse om hur förnedrad hon känt sig när hon måste till Hamnö för att bli kyrktagen och renad efter de första barnens födelse i början av 20-talet kom för mig.
Ytterligare mindes jag hennes kamp bland präster och kommunalgubbar för att dottern skulle få något att leva på med sitt lilla barn, som föddes 1942 och vars pappa stupat på Karelska näset samma år innan de hunnit gifta sig, men som bara dödsförklarades till 1945 på grund av att han inte hade någon dödsbricka som spejare.
Inte nog med det. När min pappa dog 1974 visade det sig att mamma inte ägde något enligt lagen av det lilla småbruket med gemensam bostad eftersom de gift sig innan lagändringen kom till stånd 1929 eller något sådant. Mannen var ju kvinnans överhuvud. Vi barn betraktade henne lyckligtvis som ägare ändå.
Bilden på sidan 91 visar hur vacker en blomma kan vara även om det inte alltid är säkert att den ger frö.
Säga sen att inte kyrkan och samhället i övrigt har många gemensamma frågor att lösa tillsammans med medborgarnas bästa för ögonen med tanke på vad Jesus sade om ”Allkärleken.” På många fler områden än de beskrivna i Sankt Olof.
Köp boken eller låna den och läs med öppen blick och sinne!
Marianne Danielsson
