Vilja välja språk bättre än tvång
”Frivilligheten har inte lett till ökat intresse för svenskan”, så Stefan Wallin, Svenska folkpartiets ordförande. Orsak till ”popularitetsraset” ska vara valfriheten i svenska i de finskspråkigas studentskrivningar.
Vad vill vi då att ska vara ungdomarnas anledning till att läsa svenska?
Vad skulle vara vår anledning att läsa det andra inhemska språket? Barn, ungdomar och vuxna skulle kanske svara något olika på den här frågan. Men sist och slutligen skulle kanske de flesta enas om att huvudanledningen vore att få välja, för att vi tror att vi kommer att ha nytta av det, eller för att våra föräldrar tror det och vi litar på deras omdöme.
Genom att outtröttligt påminna om att vårt språk får allt sämre ställning, att det är vår rätt, att andra ska tala svenska med oss, att det står i lagen, vill vi svenskspråkiga givetvis bli lyssnade på, men inte bara det. Vi verkar vilja att de, som i vårt land har majoritetsspråket som modersmål, ska glada i hågen sitta och plugga svenska.
Är det faktiskt (ännu) någon som tror att tvång i längden förmår upprätthålla motivationen för att lära sig något, överhuvudtaget?
Men, alla förluster då, av antalet potentiellt svenskkunniga unga vuxna, om vi fortsätter med ”lösa linan”? Under de år som krävs, för att våra två språkgrupper – men även alla andra språktalande, som lever här i vårt samhälle – ska få förtroende för varandras avsikter och få komma till insikt om att vi alla har samma behov, även i den här delen av den ”globala byn”, kanske det blir ännu mer svinn rent numeriskt.
Vi kan leva med det, men vi kan inte offra våra barns glädje och motivation till att lära sig språk!! Låt dem, som väljer svenska ha glädje och nytta av de redskap som de får. Då kommer de att vilja utveckla sina språkkunskaper och söka efter möjligheter att använda dem i arbetet. Glädjen och önskan om att få samma nytta kommer att smitta av sig!
Efter gymnasiekurserna är det i regel en bit kvar tills personen kan förstå, bli förstådd och betjäna, inte bara på vardags- utan också på myndighetsspråk. Eller varför inte bara kunna följa nyheterna på det andra språket och i anslutning kunna redogöra för innehållet?
Dock, tack vare våra fina, passionerade språklärare, som älskar det språk de undervisar i, lockas vi, som valt läsa språk, till att åka iväg och ”språkbada” för kortare eller längre tid. Och på den resan kan vi till och med nå en nivå, på vilken myndighetsspråk går smidigt. I alla fall kommer vi att på riktigt ha nytta av kunskaperna i oändligt många avseenden. Dessutom har vi avsevärt kunnat förlänga halveringstiden på de aktiva, tillgängliga språkkunskaperna och hinner begeistra ännu följande generation till att intressera sig för språk!
För min del är jag säker på att alla människor egentligen skulle välja (frivilligt) att kunna kommunicera med andra, som talar ett annat språk. Utgående från den tanken kunde vi hitta bättre möjligheter och anledningar till att lära oss språk, även de två i vårt land, än via tvång.
Emilia Liljehage
