Vi som är dom tickande bomberna
Vi går här hemma i allsköns ro, och är dom tickande bomberna vi, min man och jag. Vi tycker att vi har det ganska bra och klarar oss utan kommunal omsorg än så länge , men vi är medvetna om att situationen snabbt kan förändras, en stroke, en hjärtinfarkt, en lunginflammation eller ett fall med benbrott som följd kan vara ödesdigert för oss, och innebära att behovet av en institutionsplats kan bli akut.
Men vi tackar i alla fall minister Wille Valve för omsorgen om vår hälsa och vårt välbefinnande. Fast sedan när vi tänkt efter litet så inser vi att omtanken om oss är ganska liten, och omsorgen om den offentliga ekonomin är betydligt större.
Vi får veta att vi 75-plussare lever för länge och kostar samhället för mycket. Och att andelen av befolkningen i arbetsför (fertil?) ålder minskar så till den grad att man inte har råd med en så här kostsam äldrebefolkning framöver. Vi förstår att vi bör dö snabbare och inte leva så länge och ligga samhället till last. Samhället har inte råd att ta ha hand om oss.
Jo, jag tackar jag. Själv har jag fött 4 barn, har 7 barnbarn och 2 barnbarnsbarn, så jag har nog gjort mitt för att den arbetsföra befolkningen inte skall minska. Så det är bara för ministern och alla andra ”bästvetare” att gör sitt för att den åländska befolkningen i arbetsför ålder ökar i tillräcklig omfattning för att ta hand om oss äldre. Det är väl det minsta man kan begära av den fertila befolkningen, tycker jag.
I dagens samhälle finns alla ekonomiska möjligheter att ha stora familjer. Här finns billiga dagvårdsplatser till alla, utbildningen är gratis och skolmat erbjuds kostnadsfritt till alla elever. Själva fick vi betala för att skaffa oss en yrkesutbildning. Dessutom tillhandahåller samhället och de frivilliga organisationerna fritidsaktiviteter för barn och unga i stor omfattning och till rätt pris. De flesta kommuner har lägenheter till hyfsade hyror för dem som inte väljer att bo i egen villa, så vad väntar ni på, alla ni i fertil ålder? Det är faktiskt er skyldighet att ta hand om oss, och se till att det i framtiden finns tillräckligt med offentliga medel för en tryggad ålderdom för oss äldre!
På samma sätt som vi har tagit hand om våra äldre, när vi var unga och i arbetsför ålder, så är det också er skyldighet att göra detsamma för oss, den dag vi är i behov av vård och omsorg. Sluta gnälla om att vi blir allt äldre och skröpligare och kostar för mycket. Har vi haft råd att ta hand om er, och uppfostrat er och gett er en god omvårdnad och omsorg, så förväntar vi oss att ni (utan gnäll) gör detsamma för oss i framtiden.
Fast det där med uppfostran av er gick visst litet snett, för vi skulle aldrig ansett att våra föräldrar och äldre generationer varit en belastning för oss. Tvärtom, vi tog hand om dem, vi högaktade dem för vad de givit oss och gjort för samhället, och vi utnyttjade deras kunskaper om hem och samhälle på ett sådant sätt som ni, redaktörer och politiker aldrig har haft förstånd att göra. Ni borde nog skämmas för ert tankesätt och ert sätt att uttrycka ert missnöje över vår skröplighet och långa livslängd.
Jag anser inte att ministrar och politiker skall sitta i Mariehamn och ondgöra sig över hur vi bygger ut vår äldrevård ute i landsortskommunerna. Vi gör det enligt de behov som finns i varje enskild kommun, och inte i enlighet med paragrafer och siffror och framtidsprognoser från något utredningsinstitut. I småkommunerna ser vi mer på de reella behovet av vård och omsorg, här ser vi fortfarande människor som människor och inte som siffror på ett papper, och vi bygger ut vår äldreomsorg i enlighet med de behov som finns.
I de små åländska kommunerna lever vi mitt i livet och inte i en prognos om framtiden. Vi vet att livet inte alltid kan framtidsprognosisteras utan att saker och ting kan förändras under årens gång, därför är vi vana vid att ta tag i problemen och lösa dem då de uppstår. Och vi undanber oss alla utomståendes förslag som saknar förankring i verkligheten.
RUNA LISA JANSSON
