DELA

Vi behöver någon på insidan också

I Finland rullar riksdagsvalet på och den stora frågan där är vem man ska rösta på. Här på Åland är vi som vanligt ointresserade och frågan är väl närmast om man ska rösta över huvud taget. De åländska partierna har ju det oerhört mycket viktigare lagtingsvalet nästa höst. Och bränner hellre sina resurser på detta än att landsförvisa någon av sina toppkrafter till en ödslig avkrok i öster.
Samtidigt händer en hel del nytt både på hemmaplan och där österut. Saker som i allra högsta grad påverkar båda regionerna i grunden. Österut monterar man ned svenskan. Något som allvarligt försvårar ålänningarnas språkliga vardag. På Åland har man just lanserat en ny ramlag som i praktiken minskar det finländska statliga inflytandet till ett minimum.

Hur tänker man här på Åland egentligen? Som jag ser det begår ålänningarna ett mycket allvarligt misstag när man struntar i att ta riksdagsvalet på allvar. Hur vi än ser på Finland kommer vi inte från det faktum att det är där makten, också över ålänningarna, sitter under överskådlig framtid. Och att ålänningarna borde utnyttja varje millimeter man kan för att få en chans att bevaka och påverka denna maktapparat från insidan.
Riktigt illa blir det när vi ser hur man sköter riksdagsplatsen från åländsk håll. Den som inbillar sig att den åländska regeringen samarbetar med riksdagsledamoten hugger hårt i sten. I stället för en gemensam front österut där man samarbetar om gemensamma mål använder de åländska regeringspartierna hellre sin riksdagsledamot som slagpåse för att stärka den egna positionen.

Bråket om flygplatsens tax-free där det briljanta liberala lantrådet påstod att hon hjältemodigt räddat situationen är ett mycket bra exempel. I verkligheten skötte riksdagsledamoten sitt jobb och lagförslaget drogs tillbaka då de inblandade upptäckte att förslaget inte var tillräckligt genomarbetat och faktiskt stred mot det åländska tax-free undantaget.
Det är stor skillnad mellan att som riksdagsledamot prata med sina kolleger på insidan. Och att som lantråd stå och hamra på portarna från utsidan.
Än värre blir det när det liberala regeringspartiet faktiskt går ut i offentligheten och säger att man inte kan stöda den åländska riksdagsledamoten. Eftersom påstådda liberala kontakter i Helsingfors är så kritiska till denna. Är det liberalernas finländska kontakter som ska välja vår riksdagsledamot? Eller är det ålänningarna själva? Det liberala maktspråket i all sin glans.

Visst har de åländska partierna lyckats nå samförstånd om en åländsk ramlag. Och visst har ramlagen fått litet positivt bemötande hos några finländska partier. Men det är i riksdagen och regeringen man tar besluten. Och där står inte de åländska frågorna högt upp på dagordningen. Man orkar inte ens längre upprätthålla skenet av den enade nationen utan talar numera öppet om att skydda finländska intressen på bekostnad av åländska.
Verkligheten är att vi ålänningar egentligen aldrig varit i så stort behov av en energisk och framåt riksdagsledamot i Helsingfors som de kommande åren. En riksdagsledamot som samarbetar intimt med både lagtinget och den åländska regeringen. Där alla inblandade, utan undantag, drar åt samma håll.
I stället för att satsa all kraft på käbbel och att fuska till sig billiga politiska poäng borde partierna arbeta på alla nivåer med strategier för hur ålänningarna ska bemöta och hantera ett alltmer finskt samhälle. Eller erkänna öppet att man egentligen struntar i frågan och att ålänningarna gott kan lära sig finska de med.
Erik Schütten (åf)
http://erik.schuetten.ax