DELA

Vem håller i kostnaderna för demensavdelningen på DGH?

Inför förbundsfullmäktiges för De Gamlas Hem sammanträde den 28.2 vill jag i mån av möjlighet mota Olle i grind redan nu. För när det gäller demensavdelningen på De Gamlas Hem skenar kostnaderna och kraven i väg. Det formella ekonomiska ansvaret för detta bär jag, men det är en sak som jag inte längre kan påverka och inte heller har någon som helst insyn i.

Redan då man påbörjade planeringen av en demensavdelning år 2009 beslöt man att de övriga kostnaderna skulle bli så små som möjligt, eftersom utökningen av personalstyrkan skulle bli hela sex nya närvårdartjänster, vilket är en avsevärd ökning av de årliga kostnaderna för medlemskommunerna. Meningen var att det skulle börjas under enklare omständigheter och när man gjort en utvärdering, så småningom göra nödvändiga förändringar. Det var också alldeles klart att demensavdelningen på De Gamlas Hem inte skulle ha t.ex. ett kök.
Den ursprungliga planen var också att den resterande delen av Grannas avdelning skulle bli en avdelning för de mest pigga pensionärerna. Så blev det emellertid inte, utan tvärtom – men detta hade inte tagits med i planeringen av personalstyrkan.

Beslutet att en demensavdelning skulle öppnas den 1.1 2011 beslöts av förbundsfullmäktige på våren 2010. Förberedelserna skulle börja senast i september. Det som skulle utföras under år 2010 var att en dörr mellan avdelningarna skulle sättas på plats, och en del målningsarbeten skulle göras. För övrigt var det viktigaste att välja en bra personal. Personalrekryteringen påbörjades i tid, och det blev ett bra val. Dörren beställdes, precis en sådan dörr som vårdarna ville ha.
Under år 2010 utfördes en del målningsarbeten, och dörren sattes på plats samt vissa andra saker beställdes. Personalens kansli planerades helt om för att passa för två avdelningar m.m. Allt detta var inte gratis och kraven blev efter hand allt flera. Det skulle vara kylskåp, mikro, kaffekokare, brödrost, vattenkokare, arbetsbänk – och nu har jag hört att även köksskåp beställts. Också nya möbler skulle planeras, men budgeterade medel för dem fanns först i budgeten för år 2011.

Under vecka 48 år 2010 – då jag var sjukskriven – fattades beslutet om att uppskjuta öppnandet av demensavdelningen med hela två månader. Den 10.1 påbörjades nya målningsarbeten, och det var plötsligt flera väggar som skulle målas.
På styrelsens möte 13.1 valdes en ny arbetsgrupp för att ”färdigställa” demensavdelningen, och arbetsgruppen skulle rapportera direkt till styrelsen – inte till mig. Den 19.1 var arbetsgruppen med på styrelsens sammanträde med nya önskemål. De lämnade en hel lista på saker som behövdes. Tyvärr fick jag inte ens se vad som skulle beställas.
På samma sammanträde beslöts det att flera olika alarmsystem skulle inköpas, samtidigt som det talades om speciallås på alla fönster. Tidigare hade det också planerats röda toalettlock och andra nödvändiga saker. Det diskuterades också om studieresor, handledning m.m. Allt verkade att vara helt ok från styrelsens sida.
Men: jag har ingen aning om vad som beställts och planerats och vad allt kommer att kosta. Emellertid har ingen lyft det ekonomiska ansvaret för detta från mig trots att jag inte fick någon insyn i det som gjorts sedan 9.12 2010! Men jag skulle ju inte bli förvånad om man mitt i allt ger mig ytterligare en varning för att jag inte hållit kostnaderna under kontroll…

Det är oerhört viktigt att komma ihåg att demensvård i huvudsak går ut på en kommunikation och interaktion mellan den demenssjuke och vårdaren. Det är den trygghet och värme som finns i den kommunikationen som gör att den som är demenssjuk klarar av sin vardag. Det är inte de yttre omständigheterna som är avgörande för en god vård.
Jag vill också påpeka att personaltätheten på demensavdelningen är mycket större än på de övriga avdelningarna. Specialalarm är mycket mera motiverade där personaltätheten är lägre. Demensavdelningen är aldrig utan personal. Intressant är ju också att det under alla tider har vårdats demenssjuka personer på alla avdelningar på De Gamlas Hem utan att någon har talat om behovet av speciallarm, speciallås på fönstren, färgade toalettlock m.m.

Jag är den första att understryka att all vård skall vara så professionellt utförd som möjligt, och de rätta hjälpmedlen bör finnas, men man får inte drunkna i yttre omständigheter, speciellt då dessa långt överskrider det som från början var planerat. Det är väldigt lätt att skylla på att allt inte är gjort, då man utökar kraven hela tiden.
Det är trots allt vården av våra pensionärer som är det enda viktiga. Men det är medlemskommunerna – och skattebetalarna! – som står för utgifterna. Frågan är om någon längre har någon kontroll över och ansvar för utgifterna?

Kerstin Wikgren