Vem försörjer vem egentligen?
Enligt Åsubs statistik försörjer varje sysselsatt ålänning ytterligare en person, kan vi läsa i tidningen. Men deras beräkningar utgår i från att varje person som arbetar försörjer ytterligare en person som inte arbetar, det vill säga arbetslös, barn och pensionärer. Detta är ett missvisande sätt att redovisa sysselsättningsgraden och försörjningskvoten.
Vi vet att arbetslösa och barn är en belastning för samhället, för de betalar inte skatt. Men pensionärerna är sannerligen ingen belastning, för vi betalar procentuellt sett mycket högre skatt för våra inkomster (pensioner och deltidsjobb) än de gör som arbetar, men detta framhålls aldrig i statistiken.
I stället påpekas det gärna och ofta om vilken belastning vi utgör för samhället, och vi framhålls även som den offentliga ekonomins stora framtidsproblem.
Många av oss pensionärer klarar sig upp till hög ålder i sitt eget hem utan offentlig vård och omsorg, och när vi sedan behöver den är den verkligen inte gratis, största delen av våra inkomster går då till vård , och den lilla summa vi får kvar räcker väl nätt och jämt till en påse karameller, ett frisörsbesök, eller vad vi nu kan önska oss för guldkant på en ganska långsam tillvaro i väntan på döden.
Om man jämför med vad ett daghem (eller skola) kostar att driva, hur mycket som betalas av föräldrarna i avgift för dagisvården och hur mycket som belastar den offentliga ekonomin, om man jämför detta med vad en genomsnittspensionär kostar samhället, så kanske vi får en helt annan syn på vem som kostar mest.
De flesta barn vistas i daghem 5 dagar i veckan från cirka 2 års ålder tills de börjar skolan vid 7 års ålder , utom de dagar daghemmen är stängda eller vid semestertid. Sedan följer den nio-åriga grundskolan , samt gymnasialstudier och i många fall högskoleundervisning. För många innebär detta att inträdet i arbetslivet inträffar någon gång runt 20-25 års ålder.
I dagens samhälle skiljer man ekonomiskt sett på barn och åldringar. Barn måste få kosta, de är ju vår framtida försörjning och utan ett starkt växande samhälle finns inte ekonomi att bedriva offentlig verksamhet.
Därför diskuterar man aldrig kostnaderna för daghem och skolor. Det är självklara kostnader, och varje människa inser att det är inget att diskutera eller ifrågasätta.
De äldre ses däremot bara som en belastning. Deras tid är förbi, de har gjort sitt, de bara finns där till ingen nytta (egentligen). Men om man tänker sig vad en ungdom kostar den offentliga ekonomin tills personen i fråga vid vuxen ålder börjar betala av sin skuld till samhället, och jämför det med vad en pensionär kostar de sista åren av sitt liv, så kanske kostnaden inte bara blir till pensionärernas nackdel.
Men det finns tydligen inget offentligt intresse av att statistiskt räkna ut detta hos Åsub.
RUNA LISA JANSSON
